’
För någon vecka sedan besökte lärjungen i sällskap med sin andlige vägledare baby K en begravning. Den anmärkningsvärda åldersskillnaden mellan mästare och lärjunge innebär att lärjungens erfarenhet av sorgliga avsked i kyrkorum är, om inte tusenfalt så i alla fall hundrafalt större än mästarens. Följaktligen utgick hon ifrån att det för en gångs skull kunde vara lärjungen som kunde lära mästaren, men ack vad hon igen bedrog sig!
Inledningen av jordfästningen följde sin givna mall. Kantorn spelade och mästaren lyssnade uppmärksamt från sin plats i mors famn. Så följde blomsterhyllningen, där mästaren glatt ropade Hej till alla kända ansikten, för att visa sin sorgligt begränsade lärjunge att återseendets glädje inte endast är att vänta i det hinsides utan också kan upplevas redan här. Mor och far gjorde sitt för att begränsa glädjeyttringarna, men då mästaren uttryckte sig ha för avsikt att också inleda en liten dans under nästa musikframträdande signalerade modern med handrörelser att dansen krävde så djup koncentration att den bäst kunde utföras i närvaro av endast lärjungen, utomhus.
Väl ute på den skuggiga gravgården lät mästaren sig lotsas till den skuggiga vrå som lärjungen bedömde vara bäst lämpad för dans och solosång. Återigen visade baby K att mästarens tankar alltid är djupare än vad en simpel lärjunge begriper. Längs med sandgången åkte nämligen en grävskopa på väg till grushögarna utanför muren. Med en storslagen gest krävde mästaren att bli upplyft och buren efter fordonet. På väg mot gravgårdsmuren gavs även tillfälle att begrunda ett trädgårdsskjul med redskap i minutiös ordning, en traktor och en fyrhjuling, innan de stora sandhögarna kom i blickfånget. Med koncentrerat intresse kunde sedan de två iaktta hur skopan öste sand på traktorflaket. Lärjungen som saknar blick för de stora sammanhangen tröttnade efter en stund, men mästaren gjorde klart att så länge en person orkar arbeta, orkar en annan se på. Åtminstone så länge åskådaren får sitta i famnen, på bekvämt avstånd.
På vägen tillbaka till kyrkporten hann mästaren ännu peka ut en bevattningsspruta och en gräsklippare som framfördes med sengångaraktig tröghet av en sommarpraktikant. Allt detta gav mästaren flera tillfällen att fördjupa kunskapens flöde för sin fåkunniga lärjunge. Vilken var då lärdomen? För det första att ingen situation är så sorglig att inte den som söker också finner glädjeämnen i det som sker. För det andra att den egna fördjupningen, om det så är helig dans eller bön, aldrig är viktigare än det som sker i nuet. För det tredje att arbete alltid är värt respekt och intresse både för arbetet i sig och för den som utför det.
Väl tillbaka i vagnen, i tryggt sällskap av mor och far, lutade sig mästaren tillbaka och slöt ögonen. Ännu en förmiddags undervisning var till ända.
