”Everything needs to change, and it has to start today.”
Den lilla flickan med flätor står några meter ifrån mig, iklädd en vit stickad luva. Hon talar felfri engelska och håller sitt bejublade anförande inför tusentals människor på Senatstorget i Helsingfors där jag befinner mig på klimatmarschen ”Nyt on pakko” i mitten av oktober (2018). Det är den rikssvenska tonåringen Greta Thunberg som har bjudits in som talare och anlänt med finlandsfärjan för att väcka även finländarna till gemensam kamp för klimatet.
Greta blev känd för ett drygt halvt år sedan då hon börjat skolstrejka utanför Sveriges riksdag på fredagar för att väcka medvetenhet om klimatkrisen i världen. Sedan dess har hon varit en av världens mest inflytelserika och omtalade personer, rest runt (men inte flugit!) och talat såväl inför FN och på klimatkonferensen i Katowice i Polen, som för den ekonomiska eliten samlad i Davos, Schweiz. Hon har även intervjuats i bl.a. Skavlan och i Amanpour i CNN. Men framför allt har hon fått människor i sin egen ålder, från Amerika till Nya Zeeland och från Norge till Sydafrika, att marschera och strejka till förmån för en bättre värld. Människor som vill påverka sin och sina barns framtid.
Forskares rapporter säger att vi måste få ner utsläppen radikalt inom ett par decennier för att undvika katastrof, men trots att vi i världen vetat om klimatförändringen redan länge så ökade utsläppen globalt år 2018. Alltså måste vi alla försöka vända på ”klimatfartyget” omedelbart.
Det faktum att den unga 16-åriga Greta är så rakt på sak och faktiskt även lever som hon lär, är så avväpnande och trovärdigt. Det är antagligen därför budskapet berör världen över.
Likt det lilla barnet i HC Andersens saga är Greta den som vågat kommentera oss vuxna och vår skenheliga livsstil genom att utbrista att kejsaren inte har några kläder. Det finns t.ex. inte mycket sans, medvetenhet och besinning i att anlända till konferensen i Davos med tusentals privatjet för att diskutera världens framtid.
Greta är en kommande generations David som laddar slungan mot den stora ekonomiska och politiska maktelitens Goliat. Tiden får utse vem som vinner striden eller om David och Goliat sansar sig och sluter fred.
Liknelsen med kejsarens nya kläder faller måhända en aning non sequitur utanför ovan repriserade scenario. Som en öppen kritiker av diverse armt beprövade föreställningar skulle jag nog våga förfäkta, att Andersens saga i fråga mer avspeglar den fritänkande individens ovilja att demaskera sig som skeptisk till massans (institutionens) distinkt emot bättre vetande eller rentav av ohederlighet anammade antagande – främst av rädsla att bli exkluderad från samfället – den överhängande faktiska bevisbördan om motsatsen till trots.
Dialogen beträffande opposition mot att enbart med majoritetens rätt hävda något som sant skulle lyda: ’Vi med gemensamt intresse och därav åsikt i ärendet kan väl inte alla ha fel?’. ’Jo, det kan ni och det är upp till er att kunna framlägga för granskning i helhet de metoder ni använt för dragande av er slutsats, för att överhuvudtaget ha en chans att vinna över vårt bistånd.’
För övrigt bör primärorsakerna och -omständigheterna som föranlett och – som till synes som det främsta huvudmålet – banat väg även för Thunbergs familjs globala mediepådrag, seriöst uppmärksammas av den som hävdar sig vara genuint berörd av hennes budskap och fördomsfritt granska och jämföra de om så ärligt likväl troskyldigt presenterade argumenten emot de bakomliggande eftertraktade individuella fördelarna.
Saarikoski i HS påpekar knivskarpt det än allvarligare orosmomentet i situationen som borde stå klart för envar: genom att lyfta fram i rampljuset en omogen för stunden frivillig förkämpe, tenderar hjälten ifråga ofrivlilligt att förvandlas till en martyr.