Vardagstro och söndagstvivel

Andetag,Finland,Kontraster

Självständighet.

6 Dec , 2018, 07.31 nanna

 

Vi älskar verkligen vår självständighet. Och jag älskar att tända de två ljusen i fönstret kl 18. Jag fäller alltid en liten tår då vi står vid hjältegravarna och sjunger Bevara Gud vårt fosterland efter självständighetsdagens gudstjänst. Det känns så högtidligt. Jag känner mig så sammankopplad med tidigare generationer. Jag tänker på min farfar som delade ut mat till fronten och som råkade stå bakom och inte framför sin häst då en bomb detonerade. Han förlorade hästen men inte sitt liv. Jag tänker på Alfons som under hela sitt långa liv ryckte till då telefonen ringde. Han hade jobbat med telefoni under kriget. Ikväll ska jag nog se scouternas fackeltåg i Kristinestad. Jag älskar allt det där. Det känns så gott att känna vördnaden inför något större och något allvarsammare.

Vi älskar verkligen vår självständighet. Vi älskar nog självständighet överhuvudtaget. Det har blivit en naturlig del av oss. Självständighet hålls upp ända från vaggan som en högt eftersträvansvärd dygd. Självständighet är ett sällan omstritt ändamål för våra barn. Självständighet som i att man ska klara sig själv. Man ska kunna göra allting själv, helst så tidigt i livet som möjligt. Att vara beroende är nånting fult. En bebis som kan somna själv i eget rum applåderas. Tvååringen ska klä av och på sig själv. Det ska skapas tillit till den egna förmågan så att barnen blir självständiga och då får de också god självkänsla.

Jag själv har alltid varit en väldigt självständig människa. Väldigt duktig och tidig i all inlärning. Snäll, förstås. Eller lydig, kan man också säga. Men i vissa fall lite för självständig, kan man nog tycka. Men självkänsla har sannerligen inte varit något som kommit på köpet. Inte heller självförtroende. Det är något jag lärt mig ganska sent i vuxen ålder. Det har krävt hårt arbete att komma bort från att min självständighet skulle ge mig värde. Mitt självförtroende är inte alls kopplat till att jag kan själv. Det har med insikten att jag är älskad att göra. 

Man färgas förstås av sin omgivning. Jag skrattade lite då det fyraåriga asylbarnet behövde hjälp att ta på skorna och förebrådde mamman. ”I Finland kan fyraåringar ta på sig skorna!” Vid ett gästspel på dagis uppmuntrande jag samma fyraåring att själv ta på skorna när hon kom fram och bad om hjälp. Den irakiska medhjälparen rusade genast fram och tog på fyraåringen skorna. Jag kände Den Stora Förebråelsen. Jag. Hjälpte. Inte. Ett. Litet. Barn. Jag kände mig som en kall och dålig människa och händelsen har fått mig att fundera över vår enorma strävan efter självständighet. Kanske lite mindre självständighet kan betyda lite mer närhet och värme?

Min treåring klarar bra av att ta av och på sina kläder. Särskilt de dagar som vi tillbringat tillsammans, läst och pysslat och lekt och lagat mat. Sen finns det dagar då han piper att han inte kan. Ofta gör det mig irriterad, men efter att jag sett sambandet sätter jag mig gärna ner med honom på golvet, tar honom i famnen och hjälper honom. En stund tillsammans efter en lång dagisdag.

Men motsatsen till självständiga barn och vuxna är väl curlade barn och odugliga vuxna? Hur ska de barn som fått mycket hjälp klara sig senare i livet? Väldigt bra, visar en dansk studie av 6000 barn födda 1995. Mycket bättre, de facto, än de som inte fått banan sopad för sig. Bo Hejlskov, psykologen som föreläser om bemötande av personer med Autismspektrumstörning, ADHD, utvecklingsstörning, missbruk eller psykiatriska tillstånd, skriver om studien i sin blogg och säger bland annat: ”Barn av curlingföräldrar känner sig minst ensamma, genomför i störst utsträckning utbildning (minst drop-out) och har bäst psykisk hälsa.” De som klarar sig bäst gällande psykiskt välmående och utbildning enligt studien är de som både fått hjälp hemma och fått hjälpa till. De som kanske inte behövde vara så otroligt självständiga.

Idag väljer jag faktiskt ofta bort självständighet helt medvetet. Jag gör mig beroende av andra. Praktiska saker ligger inte för mig, så jag ringer min pappa. ”Du skulle nog behöva lära dig att hantera mössen,” sa han åt mig förra veckan. Det vet jag inte om jag tycker. Han är mycket bättre på att vittja fällorna i förrådet än jag. Också på jobbet väljer jag ofta bort självständigheten för jag tycker det ger så mycket mer när vi skapar tillsammans. Helt medvetet taggar jag ner i vissa situationer och gör mig själv lite mindre duktig och lite mer beroende av hjälp. Det är skönare så.

Vi älskar vår självständighet, men självständighet får inte bli själviskhet. Det är gott att behöva och vara behövd. Den som inte behöver och inte behövs är ensam. Låt oss öva oss i mindre självständighet och mer beroende. Låt oss våga säga ”jag behöver dig”, ”jag klarar inte det här ensam”, ”jag vill göra det här tillsammans med dig”. Och låt oss säga ”jag vill hjälpa dig”, ”kom, vi gör det tillsammans”. Jag tror att vi kan klara oss helt bra, också – tillsammans.

, , , , ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *