Att vara tyst under åtta dagar är inte så svårt – även om de som känner mig brukar tro att själva tystnaden är en stor ansträngning. Paradoxalt nog är själva tystnaden, att under många dagar dela matbord och vardag med en grupp främlingar, den mest avkopplande aspekten av en tyst retreat. (Inget krav på smalltalk, inga raljanta lustigheter som senare under minnets förstoringsglas känns fadda eller elaka, bara ögonkontakt och småleenden. Låter det inte härligt!). Nej, den största utmaningen ligger i att stå ut med mig själv.
Åtta dagar utan telefon, SMS och sociala media. Ingen radio eller dagstidning, ingen kontakt med yttervärlden. Och, ännu svårare för en inbiten läsare, inga avkopplande feelgood-romaner eller blodiga deckare. Bara Bibelns uråldriga texter, bön och närvaro i nuet.
Att åka på retreat handlar för mig om att ta min längtan på allvar. En övning i att stå ut med mig själv också då långtråkigheten ekar i öronen. Inre och yttre uppmärksamhet på orden som med avstamp i bibelberättelserna leder mig in på de svåraste frågorna, dem som jag annars gör allt för att slippa konfronteras med. Det handlar om missunnsamhet och svek men också om kärlek som bär både intill och bortom döden, gestaltat i nattvardens delande av bröd och vin.
Om själen har fastat så har i stället kroppen njutit. Mat på bordet fem gånger om dagen varvat med promenader i Norra Karelens andlöst vackra landskap, tidiga kvällar, bastu och stunder av ordlös samvaro i skymningen. Och, inte minst, möjligheten till det goda samtalet varje dag med den egna handledaren.
Och ändå, tillbaka i vardagen igen känner jag att det är här jag hör hemma, I mitt trygga soffhörn, vid vårt eget matbord, i min vanliga arbetsgemenskap. Mina tankar fortsätter att bearbeta de kommande veckornas utmaningar lika hemvant som mina fötter hittar tofflorna under sängen. För visst är det ju så att avbrotten i rutinerna känns så befriande just för att vi vet att rutinerna finns där, som ett skyddsnät som hindrar oss från att störta ned i bråddjupen medan vi övar oss i att balansera vår längtan?
En avvikande rutin bland alla rutinerna; att om än inte regelbundet, likväl sporadiskt ta avstånd och rentav utesluta sig från det som är bekant, tryggt och mer eller mindre dikterar de egna behoven. Som du tog jag också mina perioder av avhållsamhet och tillbringade tid för mig själv i kontemplation, men tog ytterligare steget mot vad som kan karakteriseras som viljan att få veta och lät därför ävenså bli att be, läsa skrifter eller ens försöka recitera dylika ur minnet som avledande mantran. Allt för att gentemot mig själv så ärligt som möjligt ta reda på vari mitt behov av någon form av grumligt beskriven andlighet låg, vars definition dessutom någon annan tolkat åt mig.
Att på uppmaning låta bli att tänka på en cyklande ljusröd elefant med paraply är exceptionellt svårt, speciellt tenderar man ständigt påminna sig själv om den. I mitt fall insåg jag att sinnebilden av min elefant inte påverkade mitt vardagliga liv; jag blev inte en märkbart bättre människa av att bära den med mig, inte heller sämre av att avstyra mina tankar från den. Det gav mig i gengäld utrymme att ponera huruvida mitt behov av elefanten i själva verket var en produkt av vad andra nödvändigtvis ville få mig att se den som.
Jag frågas ibland vad som skulle få mig att börja tro på en gud och jag svarar konsekvent att jag inte vet. Om en per definition allsmäktig gud fanns, visste han också precis vad som krävdes för att övertyga mig och skulle inte istället skicka sina representanter citerande samma urholkade motiveringar för tro som bidrog mest till mitt slutgiltiga beslut som ateist. Lika ofta frågas det om jag då kan ge ett svar på varför allting kommit till och jag svarar precis lika konsekvent att jag inte kan, mer än den som frågar heller. Huvudsakligen eftersom frågeställningen är meningslös, då den antyder om en angiven intelligent avsikt i processen, vilket som utkast inte kan underbyggas ens genom teosofi.
Vilket som helst övernaturligt väsen som kan demonstreras genom gedigen bevisföring (vilket enligt kristendomens bok ju unnades Tomas, om än rätt ekivokt) skulle inte längre klassificeras som övernaturligt. Därav skulle jag konsekvent tro på de effekter som manifesterades i verkligheten som en påföljd av växelverkan med dito, kallades de sedan av omdömeslösa för mirakel eller motsvarande. Jag skulle trots det inte dyrka det, emedan jag är övertygad om att inget sådant väsen som vissa ansåg förtjänade nämnd nivå av skev respekt, skulle ens förvänta sig det, än mindre sänka sig till att kräva det av någon annan intelligent varelse. Det skulle någonting som var värdigt att kallas gud definitivt veta.
Hej Patrik!
Vad kul att höra om hur du upplever detta att ta tid för en parentes i tillvaron för att tänka igenom vem man är och vart vägens riktning för! det är någonting jag tror att allt fler behöver göra för ett kunna hålla den egna kursen i snårskogen av information som tränger på från alla håll, oavsett vilken kompass man rättar sig efter. Du och jag har olika tankar i den frågan, och det är väl okej, eller hur?
Några formuleringar i din kommentar fick mig ändå att fundera på om jag hade uttryckt mig luddigt. Jag tror nog inte heller på några avledande mantran ens i form av de frommaste bibelcitat. Däremot brukar jag använda texter, Bibelns eller andra, för att spegla mig i. Genom att fundera på de olika personernas livsberättelser hittar jag ofta lättare de problem hos mig själv som jag annars inte vill eller kan se. För att fungera behöver texten inte nödvändigtvis vara hämtad ur någon andlig skrift, Marcus Aurelius eller Astrid Lindgren fungerar också 😉
Det andra jag stannade upp inför var uttrycket dyrka. På något sätt skaver det i mina tankar. Ordet har för mig en negativ klang som för tankarna till maktutövning och villkorslös underkastelse, och där har jag svårt att känna igen mig. Men det kanske snarare handlar om en definitionsfråga gällande vad tro egentligen handlar om, försanthållande eller förtroende. Där antar jag igen att vi får enas om att se olika på svaret.
Jag uppskattar att du läser våra blogginlägg och ger dig tid att kommentera dem. Vänliga hälsningar från Monica
’Tro’ är en substantivering av verbet ’att tro’; bör ej likställas med uttrycket ’att ha tro’, vilket cirkulerar tillbaks till substantivformen. Att tro på någonting som sanning utan annat än subjektivt övertygande bevis motsvarar lättrogenhet. Att enbart tro är då den förevändning folk använder sig av då de inte har goda motiveringar eller orsaker att ange för sin föreställning om verkligheten.
I avsaknad av tro har jag numer istället förnuftiga förväntningar baserade på bevis och erfarenhet, vilket har visat sig fungera med högre framgångsfrekvens. Min tillit har jag förtjänat och sätter den ävenså inledningsvis till andra. Likaså förtjänar jag min respekt individuellt; skulle jag kräva den enbart baserat på någon auktoritativ behörighet, vore jag värd enbart förakt.
För övrigt har orden vi använder ingen förutbestämd mening i sig, utan enbart användningsområden för underlättande av kommunikation. Därför bör definitionerna vara gemensamma redan inledningsvis under en dialog, så någondera av parten inte tar sig friheten att byta ut innebörden i kontexten sitt synsätt till fördel närhelst lägligt; detta antagligen främst för att avstyra samtalet från det ursprungliga ämnet pga. obekvämlighet att erkänna sin okunskap eller bristande förmåga att försvara sin position i det som diskuteras. Upptäcker jag dylik taktik, återvänder jag obevekligt till ämnet tills ett ärligt svar kan erhållas.
’Jag vill tro’ är det rådande angivna svaret på frågan varför någon tror på ett högre väsen, utan desto mer ingående motivering. Rätt ofta bemöts jag också av ovidkommande haranger om erfarenheter som ledde till personens övertygelse, vilket å sin sida svarar på en oväsentlig fråga som inte ens ställdes. Är det likafullt fråga om ett antal händelser som gemensamt bidrog till att personen började tro, ger det å sin sida en mycket vägande anledning att be om en beskrivning av den händelse som bär den största orsaken till omvändelsen. Den kan följaktligen analyseras logiskt, vilket inte ger utrymme för preferens. Kan den bästa orsaken för tro på någonting sublimt medelst rationell deduktion framställas i om så ifrågasättbar dager eller rentav omintetgöras, är de övriga bevekelsegrunderna per definition umbärliga.
I diskussioner om gud bemöter jag motpartens argument och åsikter tentativt med den tillbörliga seriositet de förtjänar och är fullt beredd att vid behov ändra åsikt, erbjuds det ett quantum satis i bevismängd för dem, vilket som sådant skall vara övertygande för vemhelst den råkar presenteras; detta eftersom jag är medveten om och också erkänner mig kunna ha fel, om inget annat så genom innehav av undermålig information.
Skulle du göra det?