Vardagstro och söndagstvivel

Att välja det goda

Att lämna en församling

12 okt , 2018, 10.40 Mia Anderssén-Löf

 

Det går knappt en timme utan att jag tänker på församlingen. Antingen den jag lämnar eller den jag är på väg till. Lämnar och lämnar, förresten – jag kommer att vara medlem i en församling och kyrkoherde i en annan. Jag håller alltså på att byta jobb. Det går inte en timme utan att jag tänker på något jag inte får glömma att göra innan jag far från Jakobstads svenska. Eller något jag måste minnas att göra när jag börjar på i Nykarleby församling. Jag drömmer mardrömmar om kyrkorådsmöten.

Det är svårt för mig att bryta upp. Jag knyter an till de gemenskaper jag är en del av och tjänar i. Jag har funderat på om det är bra eller inte. Det är kanske ganska naturligt att knyta an, när man får dela så många stora stunder. När man fått dela hopp och tro, i nöd och lust, är det kanske en naturlig reaktion att det sliter i en när man blir tvungen att gå. Så jag lyssnar på romantiska ballader och bedövar smärtan med choklad.

Jag vet att det är självförvållat. Man kunde förhålla sig mer osentimentalt, mer pragmatiskt till sitt arbete. Men jag kan inte. Jag kan inte låta bli att öppna mitt hjärta. Jag vill inte leva på något annat sätt. Men priset jag betalar för det är att jag blir förkrossad då och då, när jag måste gå.

Kyrkoherdevalet har varit en process som tagit ungefär ett halvt år, så jag har verkligen haft tid på mig att ställa om mentalt. Jag har läst en miljon böcker och länkat tusen kilometer. Men ändå.

Det blir nog lättare när jag får börja på med det nya. När jag får ställa in min kaffemugg i torkskåpet bland de andras. När jag hittar ett nytt böneställe och får in allas telefonnummer i telefonboken.

Jag har funderat på andra som lämnar församlingsgemenskapen. Församlingsmedlemmar som klickar ut sig, skriver ut sig. Jag undrar hur deras process ser ut. Kände de sig någonsin som del av en gemenskap? Eller var det som ett äktenskap på pappret? Eller kanske de likafullt känner sig som en del av gemenskapen, även om de formellt inte är det? Bland dem finns det säkert också de som länkar tusen kilometer för att få tankerum.

Nu har ju jag inte skrivit ut mig ur kyrkan. Far from it. Jag kan inte tänka mig in i hur det skulle kännas, eller vad som skulle kunna få mig att fatta det beslutet. För det skulle ju inte vara kyrkan jag lämnar, utan människorna i den. Bland fyra miljoner andra är det också mig människor lämnar, när de skriver ut sig. Det är också barnen i dagklubben och farbröderna i manskören. För kyrkan är inte en organisation, inte en byråkratisk struktur, utan en gemenskap. Människor med bultande hjärtan.

Läs också

3 kommentarer

  1. Patrik Lindholm skriver:

    Att skriva sig ut ur kyrkan är inte på långväga samma sak som att också vilja lämna människorna man känner däri, är det inte fråga om en fysisk relokation på annan ort, om ens då. Jag håller fortfarande en bra och varm kontakt med några av dem som ännu frekvent besöker kyrkan i min fd. församling. De låter sig inte bekommas av min avsaknad av tro på övernaturligheter och jag accepterar å min sida dem, trots att de fortfarande vill behålla den subjektiva biten av sin deism som ett ankare fast i något bekant, snarare än som ett sorts ogrundat hopp om räddning i ett efterliv.

    Tyvärr framträdde illviljan manifesterad i åtskiljan och intolerans från det andra hållet, dvs. hos dem som visade sig enbart vara lismare för ideologin bakom tron de grep och griper fast vid än idag. Jag bröt inte kontakten med dem; de gjorde det och lät mig dessutom förstå att vi inte kunde vara vänner längre pga. att jag frivilligt lät mig ledas bort från flocken av hin håle och enligt dem antagligen också förespråkade det. Jag förstod aldrig – och kommer antagligen inte förmå mig att göra det heller – hur jag enligt dem kan klassas som en oäkta eller rentav dålig troende, trots mina ärliga och nästintill desperata försök att hitta ens en tillstymmelse av något rättfärdigt bakom det som andra beskrev vara tro, i jämförelse med någon som anser att de försvunna bilnycklarna som dök upp efter en bön är tillräckligt bevis för en övertygelse om någon transcendent existens.

    Frågan lyder hur man överhuvudtaget kan urskilja vad som räknas till ”äkta” tro; är det enligt vad de påtalade heliga skrifterna proklamerar, skall det basera sig på de institutionella högsta organens ss. påvens eller biskopens åsikter, har någon enskild kyrka eller församling rätt, är det fast i vad individen eller vad majoriteten anser? Det enda ärliga svaret är att ingen egentligen vet. Om man som troende försöker binda sina gärningar till doktrinen kan man endast hänvisa till den bok man väljer att citera ur – då ingen utomstående har tillgång till personlig uppenbarelse – och låta jämföra dess innehåll med vad man själv företräder. Antingen är det i enlighet med hur man uppfattar det antagna budskapet eller så inte – har man velat lägga till eller t.o.m. avsiktligen lämnat bort något – vilket man då också skall vara beredd att motivera som rättfärdigt inför vem som helst.

    Kyrkan ÄR en organisation, än snarare en institution.

    • Mia Anderssén-Löf skriver:

      Tack för att du delar, Patrik! Jag tar del i vad jag uppfattar som en smärta, en förlust hos dig, när du tvingats eller känt dig tvungen att gå, när du inte har fått förståelse för dina frågor och din övertygelse. Liksom du är jag också mycket skeptisk till tanken om att det går att urskilja en ”äkta” tro; det är väl bara människan själv, om ens hen, som kan veta vad som är vad i henners innersta. Min övertygelse är ju att Gud vet, och det har jag upplevt som en frihet – det är ju ingen idé att hålla god min och säga ”ja” och ”amen” om man inte menar det, för Gud vet ju. Det är också min övertygelse att Guds kärlek till människan är bortom åsikter. Det har jag upplevt som en frihet, och utan den friheten skulle jag nog ha kvävts.

      Därför har jag respekt för det, att man mot bakgrund av olika utvecklingsprocesser och upplevelser kan komma till slutsatsen att man måste eller vill lämna kyrkan. Men som jag försökte uttrycka i mitt inlägg är det en sorg för mig, ett nederlag, alltid när det blir så. Då har kyrkan misslyckats i att vara den gemenskap den är, utifrån sitt teologiska existensberättigande. Det misslyckandet kan te sig så att gemenskapen förgiftas av rädsla och social kontroll, eller stelnar till i sin form, och framträder som en institution, inte en gemenskap. Det är min sorg om det är det du har fått möta. Jag hoppas och tror att det fanns godare avsikter. Men människor kommer till korta, och just rädsla är en besynnerlig dynamik som också den djärvaste kan stå förvirrad och vanmäktig inför.

      Gott att höra att du har vänskaper som är bortom åsikter. Det är också fint att få ta del av din försonande inställning mot dem som (ännu) inte kommit till det, att två människor ofrånkomligen ser saker ur olika perspektiv, och gör man likheten till ett villkor för vänskap eller bekantskap blir livet ganska ensamt (och/eller klaustrofobiskt). Jag hoppas du också bär med dig det, att ingen människa eller gemenskap har ensamrätt på Gud och de existentiella frågorna; således kanske du också gör klokt i att bevara din ödmjukhet inför det att dina egna infallsvinklar kan skifta över tid. Eftersom jag nu närmar mig de här frågorna ur mitt eget perspektiv och min övertygelse, ber jag att få dela ett bibelord som känns relevant, där Gud säger: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren ska jag gå in till honom” (Upp. 3:20). Jag lutar mig mot att även när jag inte kan eller vill söka Gud, söker han fortfarande mig. Jag hoppas den tanken också kan ge dig någonting.

      Tack för meningsutbytet, Patrik! Jag hoppas jag inte frustrerat dig genom att dela mitt högst subjektiva perspektiv. Allt gott!

  2. Patrik Lindholm skriver:

    🙂 Tack Mia själv för att åtminstone inte – medvetet – behandla så min som så många andras ateism med den anspråksfullhet den otillåtet och blamerande ofta blir bemött av.

    Min insikt i den sanning som är i samklang med världen som den är kom genom att våga fråga mig själv om verkligheten betydde något för mig och än ärligare fråga huruvida jag hade tillräckligt goda skäl att rättfärdiga min tro genom de svar jag ville ge mig själv (nej). Den största stötestenen är att inte övertyga sig själv om att inte kunna bli lurad – av andra OCH främst av sig själv; gör man det uppvisar man redan jäv i sitt resonemang. Kan jag ha fel? Jag undrar hur många troende egentligen ens vill eller törs ställa sig den frågan.

    Jag söker inte längre efter något att ersätta min tro med, lika lite som jag numer skulle eftersträva enbart önskvärda alternativ till förnuftiga förväntningar baserade på vederhäftiga bevis och uppföljbara argument. Varför skulle jag öppna mig för någon religion så den kan rädda mig från vad den hotar att göra åt mig om jag inte öppnar mig för den? Välj vilken helig skriftsamling som helst – speciellt någon med abrahamitisk bakgrund – och du har en handbok med multipla svar beträffande frågor om dina personliga preferenser som alltid är fel hänger sig någon annan åt dem. Vad jag fann var att som troende är förhållandet till gud enbart det självupprätthållna dynamiska förhållandet till det egna egot. Därav känner gud varje troende så väl; därför är gud så ofta av samma åsikt som en troende; därför är gud av samma åsikt som troende med sinsemellan fullständigt motsatta åsikter. Ergo sum: gud ter sig verklig för en troende eftersom gud är den troende själv.

    Jag skulle finna det mycket förolämpande mot en troendes intelligens låtsades jag tro att hen verkligen trodde själv på sina påståenden om sanningshalten i de övernaturliga beskrivningarna i hens religion. Det sagt kan jag respektera en troendes rätt att få bibehålla vilken världsåskådning hen än känner för. Vad jag inte däremot respekterar är världsåskådningen hos de människor som basunerar ut sig vara t.ex. bibelläsande kristna enbart beträffande de goda delarna, men av pur rädsla för sina från dogmatiken avvikande åsikter och – än värre – tankar inte förmår sig att säga att slaveri är och har alltid varit omoraliskt, likaså att män och kvinnor skall behandlas likvärdigt, att homosexualitet inte är en styggelse som förtjänar dödsstraff, att barn inte får tuktas ens i uppfostringssyfte ELLER ATT OINSKRÄNKT MAKT ENKOM INTE GER NÅGON NÅGONSTANS NÅGONSIN RÄTT; precis varför jag inte heller respekterar nedskräpare, djurplågare, lögnare, rasister, fascister, sexister, tjuvar, terrorister, våldtäktsmän eller pederaster.

    Är en världsåskådning ens delvis omoralisk, tänker jag inte respektera den ens under risken att kränka någon, även om denne råkar anse sig ha rätt att i skydd bakom dåligt fabricerade förevändningar och med stöd av särskilda eftergifter baserade på sedvänja få behålla den. Största delen av alla troende har visat sig vara mer moraliska än innehållet i den bok de vill åberopa. Mänsklighetens förflutna har visat att moral är vad vi har trots religion, inte tack vare den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *