Terminen har börjat, och jag har börjat träna igen. Fysiskt innebär det inte mer än några halvhjärtade gymbesök i veckan, men den andliga askesen är en daglig övning. Den ger visserligen inte utslag på vågen, men i hjärtat, om det nu är den plats man brukar beskriva känslor med.
Att träna hjärtat kräver inga träningskläder eller kolesterolsänkande livsmedel, och det går bra att göra på arbetstid. Faktiskt är det på arbetsplatsen jag har mest glädje av övningarna, även om målet med hela projektet är att höja livskvaliteten överlag.
Varje morgon försöker jag minnas att be “Gud, gör mig varm och generös och låt mig överraskas positivt av dem jag möter”. Och om kvällen då jag ser tillbaka på dagen som gått kan jag konstatera att jag har blivit glatt överraskad, oftast flera gånger faktiskt. Till saken hör att jag har ett arbete som är min passion, och dessutom har förmånen att vara omgiven av kloka och empatiska människor – åtminstone för det mesta.
När nu utgångsläget är så gott kunde man kanske tänka att det behövs verkliga hjältedåd av personerna i min närhet för att överraska mig positivt, men icke! Det fungerar mera så att de morgnar jag har bett min korta bön är jag på något sätt mer öppen för mina medarbetare. Jag kanske hör hur en av mina arbetskamrater sitter i telefon och med en ängels tålamod besvarar de frågor som ställs av en uppenbart förvirrad motpart, eller hur person vid lunchbordet erbjuder sig att göra en omväg för att köra hem en billös kollega. Ur ett större perspektiv är det små detaljer, men jag kanske inte hade lagt märke till dem om inte min morgonbön hade gjort mig mer uppmärksam.
Alla dagar är inte träningen särskilt lätt, träningen för hjärtat lika lite som den fysiska ansträngningen i gymmet. Ibland bara vill det sig inte, eller rättare sagt, jag vill inte. Jag vill bara fokusera på sprickorna i andras fasad så jag slipper se rämnorna i min egen. Och det är klart att den som söker besvikelser alltid hittar det hon söker. Då är det bara att släppa taget och sänka ribban. Alla dagar behöver man inte sikta mot stjärnorna, ibland är det alldeles nog att försöka behålla sitt illamående för sig själv och inte föra vidare det till någon annan.
För att nå resultat måste man öva regelbundet. De första veckorna har nyhetens behag, men efter det behöver åtminstone jag starka skäl för att bli motiverad att fortsätta. När det gäller fysisk träning är det enkelt: min snålhet kräver att det dyra gymkortet skall ge valuta för pengarna. När det gäller den andliga askesesn drivs jag av enkel egoism: ju mer jag övar desto gladare blir min vardag!
Ja, jag hade nog aldrig trott att jag skulle säga det, men träning ger glädje!
