Jag försöker hitta något positivt i det mesta. Det betyder inte att jag strör sockervadd över problemen och ignorerar dem, utan snarare att de kan finnas något positivt i alla problem och att man kan lära sig något.
När man följer med nyhetsrubriceringen kan det tidvis vara utmanande att hitta något positivt i det man läser om. Denna vecka har jag särskilt fastnat på två nyheter: pedofilpräster och minister Saarikkos barn. Kan vara värt att nämna att dessa två inte är relaterade nyheter.
Nu kan någon undra vad det finns för gott med den hemska pedofilhärvan inom den katolska kyrkan? Naturligtvis finns det inget gott med den, men det positiva är att den kommer fram och att offren vågar börja tala. Och viktigt, att offren tas på allvar. Det är ju ohyggligt att vuxna personer i förtroendeställning förgriper sig på dessa oskylda barn inom ramen för kyrklig verksamhet (eller vilken verksamhet som helst). I en bättre värld skulle dessa odjur till präster bli ställda till svars, men gissar att så inte är fallet. Så långt har vi inte kommit ännu. Eventuellt avgår någon 85-årig dammig kardinal (som borde ha pensioneras för 15 år sedan ändå), men gissar att de sopar undan även dessa hemskheter diskret.
Däremot är diskussionen kring minister Saarikkos barns närvaro på ett seminarium närmast konstigt. I sin korthet: ministern hade blivit ombedd att delta i en paneldiskussion på någon av de oändiga seminarier som företag, intresseorganisationer el dyl. ordnar. Hon hade den dagen sitt barn med på jobbet, med barnvakt. Barnet hade tydligen under seminariet bestämt sig för att springa till sin mamma och då tydligen samtidigt lite sprungit omkring i salen. Denna epok hade varat i ca 5 minuter. Föga otippat hade då ministern fått kritik för detta, då någon eller några upplevt att barnspringet störde.
Eftersom detta är en barnvänlig blogg väljer jag att inte skriva vad jag tycker om människor som störs av 5 minuter ministerbarnspring. Sådana personer borde kanske stanna hemma. Vi skriver 2018 och det är ganska normalt att i en familj med två arbetande föräldrar blir det sådana situationer, speciellt sommartid då dagisar och skolor är stängda. För att vara extra tydlig: att barnet sprang några minuter runt i salen är inte ett probem. Att någon retar upp sig på 5 minuters barnspring till den grad att den känner sig tvungen att säga det åt föräldern/ministern är ett problem. Ett problem som lösts genom att dessa personer hållit klaffen och koncentrerat sig på buffén (det finns alltid buffé efter en tråkig konferans).
Det tragikomiska var att när minister Mykkänen, som är en ungefär lika gammal man, tagit med sina barn av liknande orsaker till jobbet har han fått beröm för att vara en modern far.
Fulla poäng till Saarikko som valde att berätta om denna närmast komiska episod, fast hon visste att det skulle bli skitstorm på sociala medier. Tacksamt nog verkar det finnas mera förståelse än fördömande i alla kommentarer.
Kanske det nästa gång inte blir rabalder när ett barn tas med till ett (tråkigt) seminarium av en förälder som garanterat utforskat alla andra alternativ innan den valt (antagligen som sista utväg) att ta barnet med tilljobbet. Vi är ganska många som ställs inför den situationen nu och då.
Må väl.
