Det var en artikel i torsdags i HBL gällande skribaläger på Lekholmen. Artikeln lyfter fram att det på Johannes församlings läger eventuellt varit ett andaktsliv som inte motsvarar allas förväntningar.
Eftersom jag figurerat på Lekholmen sedan tidigt 1980-tal (om än de första åren i krubba och barnvagn), känner jag att några kommentarer är på sin plats.
Det är främst tre saker som är värda att diskutera: 1) hur väl informeras familjerna innan skriban gällande det andliga klimatet och 2) vad är tradition på Lekholmen samt 3) vill vi att ungdomarna skall fortsätta i kyrkans verksamhet efter skriban?
Dessa tre hör nämligen lite ihop i detta fall. Lekis (Lekholmen) är ett ställe där flera generationer ofta går i skriba, så som förälder pejlar man mot sin egen skribatid. Därför tror jag någon som nu skickar sina barn på Johannes skriba blir förvånade när församlingens andaktsliv på lägret tagit ett steg åt sidan från den tiden man själv gick i skriba. På ett skribaläger bruka man ha morgon-och kvällsandakt, vilket är tämligen normalt och som förr. Många församlingar väljer att ha en relativt fri form på andakten och, framför allt, låter ungdomarna vara i rösten och lyfta fram saker relevanta för dem. På Lekis finns en lång tradition av att ha sk. tideböner, alltså att andakterna följer ett visst basformat. Tideböner är inte egentligen så tokiga och möjliggör ett visst svängrum även om formatet i princip är givet. Precis som diverse format-TV-program är lite olika från land till land, fast det är samma format…
Det som nu kanske är lite anmärkningsvärt med Johannes nuvarande version av tidebönerna är att de verkar ha blivit välregisserade shower snarare än andakter. Procession, små klockor (bjällror) att ringa i, bugande, rökelsekar och i princip ett helt fast manus där man inte tolkar något eller säger annat än vad som står skrivet. Dock på svenska, inte på latin eller grekiska. Om man på någon södernresa besökt en katolsk kyrka kan man kanske föreställa sig vad de handlar om. Kan vara bra att förtydliga att med klockor avser jag inte själva kyrkklockorna utan en liten handburen sak som används i själva andakten. Den har säkert ett fint namn på latin.
Att flickor och pojkar sitter separat motiveras med växelläsning mellan dessa två kön, men växelläsning fungerar bra fast man sitter blandat.
Nu kan jag inte påstå att besökt alltför många andakter under åren, men skulle nog minnas om sådant skulle ha varit vanligt. Jag konsulterade även lite äldre Lekholmsveteraner och inte heller de kunde erinra sig om sådant. Kanske vid någon högmässa nu och då var det sådan pompa och ståt, men inte dagligen i andakter.
Nå, är detta då ett problem? Ifall det verkligen är så, att de unga i Johannes inte får uppleva andra sortens andakter och högmässor är det ett problem. Det finns nämligen helt annorlunda andakter som hålls av andra församlingar andra tider på sommaren på Lekis. Utöver dessa nästan katolska andakter finns det andakter med väckelseinslag och sedan andakter som kanske inte ens verkar som andakter, för de är mera diskussions- och sångtillfällen där de unga lyfts fram.
Nu tänker jag inte ta ställning till vilket andaktsformat som är bättre eller sämre än andra, men det vore oerhörd dumhet att inte låta ungdomarna få uppleva olika typer av andakter och sedan ge dem möjlighet att välja hurdana de i framtiden vill delta i.
Att vi har ett system där den ungas möjlighet att uppleva andakter på skriban är baserat på postnummer (ens hemförsamling bestäms enligt postnummer), är det en grovt misstag att exponera de unga för endast en sort. Egentligen borde det helt förbjudas. De unga måste få uppleva olika varianter och sedan göra själva ett informerat beslut om vad som känns bra för dem. Skriban är till för dem, inte de anställda.
Visst får varje församling har en specifik andlig linje, men att försöka gömma huvudet i sanden och inte visa olika alternativ är kortsiktigt och i mitt tycke åter ett exempel på varför intresset för kyrkan minskar.
De unga känner varann över församlingsgränser och de diskuterar dessa saker. Skriban verkar ännu ha en positiv klang bland många unga och det är ganska starkt förankrat i det sociala arvet, men saker ändras snabbare nuförtiden än förr.
Ungdomarna är kloka. Visa dem alternativen och låt dem välja. Då finns det en realistisk chans att de vill vara med i verksamheten i framtiden också.
Klockrent! Tack!