Jag vill så gärna vara en trofast människa. Ändå är det just nu så svårt. Två gånger har jag lovat trohet, den första gången till en annan människa, den andra till en kyrka. Och det är det senare löftet som skaver så outhärdligt just nu.
För mig har ordet Kyrka alltid haft två betydelser. Den ena är kunde kort beskrivas som ”Jesu Kristi fanklubb” och finns överallt. Den andra är det sammanhang och det samfund som jag lever i, och som samtidigt är min arbetsgivare. När kyrkomötet sade ett tydligt nej till vigsel för samkönade par kändes det som om prästkragen med ens hade blivit flera nummer mindre. Det blev med ens så svårt att andas. Kyrkan har uttryckt en syn på skapelsen och människans värde som jag inte känner igen som min.
Ändå känner jag att det löfte jag en gång gav vid prästvigningen fortfarande är viktigt för mig. Jag lovade att ”handha prästämbetet enligt vår kyrkas ordning”, och kyrkans åsikt definieras av kyrkomötet. Visst skulle det kännas bra att vända ryggen mot de beslutsfattare vars beslut inte stämmer överens med mitt sätt att förstå Bibeln. Men ett löfte är ett löfte, också de gånger det gör ont och begränsar. En relation, vare sig det gäller en annan människa eller ett ett sammanhang, är inte ett smörgåsbord där vi kan plocka åt oss godsakerna och strunta i de svårsmälta bitarna. Livet, vare sig det är livet med min älskling eller livet med mitt andliga sammanhang, ges alltid som en helhet på gott och ont.
Om jag ställer villkor för min trohet, om jag väljer att lyda min kyrka när det gäller min rätt att vara präst men inte när det gäller vigselfrågan, är jag på riktigt trogen då? Går det i längden att vara lojal med en kyrka som fattar beslut man inte kan försvara? Jag vet inte svaret, precis som jag inte vet vad framtiden bär med sig. Det jag vet är att just nu då kyrkan i mina sammanhang slits i stycken, vill jag försöka visa min trofasthet. Trots att det skaver under kragen.
