Livsträd i Ekshärad, teckning av Fjalar Lundell
Dagens vandring tog slut vid Ekshärad kyrka i Värmland. Bakom låg en tung etapp i gassande solsken under dagens allra hetaste timmar. Under de höga träden på kyrkogården intill den rödbruna kyrkan kunde man äntligen finna lite svalkande skugga och snöra upp vandringsskorna. Barfota i det gröna gräset bland gravarna var det skönt att äta upp det sista av den medhavda matsäcken, dricka de sista vattenslurkarna, sträcka ut sig för att vila och sluta ögonen för att lyssna till det pinglande ljudet från de så typiska värmländska järnkorsen som ser ut som träd med löv.
Sen långt tillbaka i tiden har kyrkogården, gravgården, begravningsplatsen, varit en plats för sorg, tystnad och en plats för de döda, där användandet av området har var väldigt återhållsamt. Man har i tystnad kommit för att minnas de avlidna. Men nuförtiden kan man se att allt fler kyrkogårdar, speciellt inne i tätbebyggda städer, har fått fler funktioner då de allt mer används som rekreationsområden och som parker.
Så vad är egentligen passande att göra på en kyrkogård? Går det att i all stillhet sitta ned på en bänk eller i gräset för att äta en lunchsmörgås? Kan man ställa ifrån sig en kaffemugg på en gravsten? Kan man skratta högt, jogga, rasta hunden eller rulla ut en handduk för att sola?
Att kyrkogårdar och begravningsplatser allt mer används som parker väcker ofta starka känslor, särskilt hos dem som har en nära anhörig begravd på platsen. Men att fler gör andra saker på kyrkogården än sörjer sina nära. Kyrkogårdarna i många städer utgör några av de allra viktigaste grönområdena med promenadstigar och cykelvägar. Nu vill en del orter, bl.a. i Borås i Sverige, ytterligare planera och bygga ut begravningsplatserna till rekreationsområden med många andra aktiviteter som till exempel utomhusgym, lekplats, tipspromenad, aktivitetspark och groddamm. Och vid Skogskyrkogården i Stockholm åker barnen pulka om vintrarna.
Idén att göra begravningsplatsen till en aktivitetspark tycker jag är att gå för långt. Tystnaden och den stilla stämningen på en kyrkogård bör respekteras. Att sörja, sakna och bevara ett minne är något högst personligt och människor vill kanske stilla sig, be, samtala och umgås med sina nära och kära. I en tid av buller och oljud är det dessutom viktigt med tysta rum, för människor behöver också tystnaden. För någon annan kan det ändå vara helt otänkbart att en avliden nära anhörig ska vila i total tystnad och ensamhet, liv och rörelse kring graven känns då som ett bättre alternativ.
Missförstå mig inte. Begravningsplatsen får gärna också sprudla av liv och glädje, så länge det finns en förståelse för de människor som kommer till gravarna, och att deras behov respekteras och vördas. Och naturligtvis att själva gravarna inte får vanäras. Det är exempelvis inte okej att spela fotboll på gravarna. Jag anser att ett bra exempel på hur man inte borde göra med kyrkogårdar är Gamla kyrkans kyrkogård i Helsingfors, den s.k. Pestparken. Människor har förvandlat den till en festplats.
Kyrkogårdar och begravningsplatser utgör viktiga kulturarv. Folk brukar besöka kända personers eller förebilders gravar när de är ute och reser. Några av de mest besökta är Eva Perons grav på Recoleta i Buenos Aires, Jim Morrisons och Oscar Wildes gravar på Pere Lachaise i Paris eller Michael Jacksons i Kalifornien. For att inte nämna alla kungligheter, regenter och helgon som har sina gravplatser i olika kyrkor och mausoleer runtom världen. Eller Jesu grav i Jerusalem.
Så, en kyrkogård skall väl få vara en plats där man vårdar minnet av de döda samtidigt som det kan vara ett kulturhistoriskt viktigt rekreationsområde med vackra växter och med möjlighet till en avkopplande paus i vardagen. Allt behöver inte vara död på en kyrkogård. Det är ju också en hyllning till livet. Vilket även livsträden invid kyrkan i Ekshärad vittnar om.
