Det bästa och mest minnesvärda uttrycket från året vi just lagt bakom oss kommer från över-90-årige Magnus från Sideby. (Jag gillar äldre människor. Tänk om man kontinuerligt kunde få input av nån som levt 50 år längre än en själv. Nån som faktiskt levt livet och vet nånting.) Just den här gången var det inte bara diakonissan som pratade på pensionärssamlingen utan deltagarna delade spontant med sig av krigstidsminnena. Och Magnus, som troget sitter i kyrkbänken om han så sitter där ensam, uttalade de här orden som satte sig som en väl placerad krok i en fiskmun, fast i mitt hjärta. ”He je li’ve me åss.” Ungefär, det är livets gång. Det är så som livet hanterar oss.
Nu måste man förstå att Nanna till någon del är perfektionist. Till exempel när man ordnat en så lyckad och proffsig tillställning som bara en amatör kan och Nanna tänker på alla de detaljer som skulle ha gjort det hela fullkomligt. Eller när det gäller mitt eget liv eller andra människors liv eller världen. Innerst inne tror jag att jag kan fixa allt det där. Att jag är min egen lyckas smed. Och andras. Att alla äktenskap kan fungera och bli bra. Att vi kan bekämpa människohandel med tillräckligt mycket vilja och mod.
Och jag har trott att Gud kan fixa allt det där, bara vi ställer oss till förfogande. Bara vi ber och hör hans röst och låter oss ledas på rätta vägar för hans namns skull.
Och så ger man sitt liv för den goda sakens skull och sen hittar man sig själv ändå i något som känns som ett enda stort fiasko. Istället för att gå från klarhet till klarhet och klättra högre och högre på en osynlig stege så hittar man sig själv i ett enda stort JAG VET INTE.
När jag kör de 40 km hem från jobbet är jag som gladast, på ett sånt där sätt att jag skrattar högt för mig själv i bilen, när jag varit med diakonissan till Kårkulla eller Vänstugan, eller med prästen till ett äldreboende eller ännu bättre: demensboende. Där som man skrattar alldeles för högt åt enkla saker eller helt oförfärat släpper ur sig ytterst opassande saker. Eller när man haft morgonsamling på dagis och fått höra allvarsamma funderingar ur små perspektiv. Där som livets skörhet tar sig konkreta uttryck.
Och de gånger när jag lyssnar till ett livsöde och känner mig som mest levande, då det river i en och känslorna far genom kroppen, är ju när det inte blev som det skulle. Där livets skörhet kom in med full kraft.
Otrohet, sjukdom, missbruk, personlighetsstörning, krig, skilsmässa, svält, utnyttjande, naturkatastrofer, själviskhet, för tidig död, avvikelser i sexualitet (eller hur man nu vill se på det). Livet är messy. Livet är okontrollerbart. Alltid där det finns liv är det lite för mycket ljud och risk att nånting går sönder (i allra högsta grad med en som bara är två år). Och det var ju det här som från början gjorde att jag fick ett sånt förtroende för Bibeln. För den är full av de här berättelserna. Där finns inga glansbilder, som man hittar i andra heliga skrifter. Bara beskrivningar av verkligt, skört och rått liv.
Jag har så ofta trott att jag kan fixa. Att Gud ska fixa. Men jag vet inte om han ens kom så mycket för att fixa. Han kom inte för att sätta fingret på allt det som borde fixas (för att döma). Men han bevisade sin kärlek, står det. Mitt i allt det sköra, där livet far fram med oss, visar han oss kanske redskap att hantera livet. Alltmer sällan fixar han det enligt schablonbilden vi har och som kanske till och med religionen gett oss. Han ger inga patentsvar, inte ens på frågan om hur man ska komma in i himmelriket. För varje fråga har han ett individuellt svar.
Och så ofta får vi bara instämma med Magnus – det är inte Gud, och inte alltid människor – he je li’ve me åss.
glansbild, Gud, Livet, Människohandel, skörhet, teodicéproblemet
