Kampanjen #dammenbrister har fått mej att tänka på om dammen även kommer att behöva brista i framtiden? Om den kommade generationen även måste ha en liknande kampanj och om den möts med lika stor förvåning som den nuvarande kampanjen?
Nu har jag endast empiriskt och socio-ekonomiskt begränsad data att tillgå, men skulle inte tro att så är fallet. Tror alltså inte att de små piltarna kommer att växa upp till sådana män som nu portretteras i kampanjen. Visst kommer det säkert att finnas undantag, men i det stora hela tror jag att fenomenet kommer att minska dramatiskt.
I min (begränsade) sociala krets finns det nog inte många barn som upplever att män och kvinnor skulle vara olika värda eller kunna bemötas på olika sätt. Förvisso lever jag i en omgivning där de flesta kvinnor har en utbildning och ett jobb, så de lever inte i en värld där pappa jobbar och mamma är hemma och sköter hemmet. Sedan är ju de flesta lärare (och motsvarande) auktoriteter barnen möter i vardagen även kvinnor. I vårt samhälle är det säkert mera polariserat än så, men har svårt att tro att vår bubbla nu är helt unik.
Om jag t.ex tänker på de pojkar som jag fått följa med från tidig dagisålder till skolålder så kan jag inte tänka mej en enda av dem som kommande representant av ett systematiskt kvinnoförtryck. Eller eventuellt en av dem, men det är lite tidigt att säga. Kan bara vara att det är problem med impulskontroll…
De av er som följt med de ca 200 bloggar jag skrivit vet, att mitt särskilda tema har varit oron för att min dotter skall bemötas olika och inte få samma chans som en pojke. Det var egentligen därför jag i tiderna började blogga, när jag noterade att hon bemöttes olika än jag, vilket var konstigt då hon var min avbild (på gott och ont).
Därför har jag följt med detta fenomen och varit den förälder som på dagisens föräldrakväll orkat mala på om jämställdhet och t.ex att flickor inte automatiskt är rosa eller tycker om prinsessor medan pojkar är blå och tycker om bilar. Varje gång frun och jag lyft fram detta har de flesta andra föräldrar aktivt stött detta, speciellt föräldrar med pojkbarn när de insett att det verkligen funnits en könsklyfta inom småbarnsfostran. Kloka och vettigt tänkande föräldrar, med andra ord, som har alla förutsättningar att uppfostra sina barn med en värdegrund där alla skall bemötas lika.
Det har naturligtivs funnits föräldrar som anser att ”pojkar är nu pojkar”, men de verkar vara i minoritet. Nu vill jag (igen) vara tydlig med att jag inte anser att alla skall vara lika, men alla skall bemötas lika oavsett kön.
Som sagt, när jag nu tänker på de pojkar jag följt med sedan barnsben är jag inte orolig för att de skall medvetet skapa eller upprätthålla några snedvridna maktstrukturer. När jag ser på de flickor jag följt med under samma tid så tror jag inte att de heller kommer att acceptera att sådana strukturer finns.
Är arbetet färdigt. Nej, naturligtvis inte. Men jag tror inte att de kommade generationera skall behöva föra samma diskussioner. Jobbet bör fortsätta och det måste vara aktivt och organiserat, men jag är övertygad om att vi går mot det bättre – även i denna fråga.
