Vardagstro och söndagstvivel

#dammenbrister,#metoo,Andetag

Den gamla berättelsen.

30 Nov , 2017, 18.17 nanna

 

Det finns en gammal berättelse som troligtvis har berättats i 3200 år. Där den berättades ursprungligen var man inte så brydd i historiska fakta som vi är idag. Eller så var man det i vissa cirklar, men just den här berättades som ett narrativ runt lägereldarna – för att undervisa folket. Åhörarna kunde lätt räkna ut poängen och de kunde hitta sig själva i berättelsen. Det var det viktiga, liksom ännu idag runt de afrikanska lägereldarna ute på landsbygden. Berättelserna formar ett folk.

I den här berättelsen finns en man och en kvinna och de har väl egentligen inga namn, utan kallas bara människa och kvinna. De lever lyckliga när de en dag får besök av en orm. De vet att de inte ska äta av en viss sorts frukt, men ormen övertalar dem. Det hela resulterar i att mannen och kvinnan gömmer sig. De gömmer sig för Gud, som snabbt räknar ut att de ätit av den förbjudna frukten.

Det djupt mänskliga blir enligt berättelsen att försvara sig genom att skylla ifrån sig. Mannen skyller på kvinnan och kvinnan skyller på ormen. Djupt mänskligt, men knappast dit berättelsen vill komma.

Samma tendens syns i mitt facebookflöde, som är rätt fullt av hashtaggen metoo och andra hashtaggar som följer i dess kölvatten.

Problemet är porren. Och alkoholen. För att inte tala om den fria sexualiteten. Problemet kan även härledas till vänsterpolitiken och dess kamp för könsneutralisering. Och nedbrytandet av det kristna äktenskapet. Vissa cirkulerar tillbaka till ruta ett där det nog ändå är kvinnan själv som ska stå till svars – för att hon inte klär sig i burka, inte underordnar sig mannen eller inte har sex med mannen så han tvingas se sig om någon annanstans.

Enligt den gamla visdomen är det djupt mänskligt att leta syndabockar någon annanstans än hos sig själv.

Jag undrar vad som hänt i den urgamla berättelsen om människan och kvinnan tagit på sig ansvaret för sina handlingar. Kanske hade det inte skapat så mycket fiendskap.

Inte för att porren och den fria sexualiteten (där kvinnan blev än mer allmänt villebråd) inte bidrar till en nedvärderande bild av kvinnan, men det som #metoo vittnar om har ju knappast fått sin början med porren eller kvinnans frigörelse eller söndringen av det traditionella äktenskapet. Våldtäkter i äktenskapet fick knappast sin början år 1994 när det kriminaliserades.

#metoo handlar om sexuella trakasserier, men trakasserierna måste väl ändå sägas vara symptom på nånting. Sjukdomen ligger i kvinnosyn och mansideal. I det perspektivet förlorar det sin betydelse om alla vittnesbörd är helt sanningsenliga, för den stora massan av vittnesbörd vittnar om att det jämställda respektfulla samhälle vi trodde vi var en del av är en myt. Det suger att inse att vår människosyn inte höjer sig över den arabiska eller den självutnämnda machokulturens.

Här kan man i likhet med den urgamla berättelsens personer frånsäga sig ansvar och på så sätt bidra till att fiendskapen ökar. Ett annat alternativ är att förlamas i nåt slags tänk-om-jag-trampar-i-klaveret-utan-att-veta-om-det-själv-tänk.

Men det duger inte. Vi måste va bättre än så. Det måste va möjligt att högakta varandra, tänka på andras bästa, känna in en annan människas gränser, prata väl om varandra, beskydda den svagare, motverka fördomar. För allas vår skull.

, , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *