Våra tår är kalla efter en kväll i pulkbacken. Ute vid vägen glimmar snölyktan vi byggde. Jag bäddar in oss i filten och tar upp brickan med smörgåsarna i famnen. Han tittar på Pingu, jag tittar på honom. På hans hår, som är rufsigt efter en svettig kväll i mössan. Mitt hjärta värker. Jag tänker på de som förlorat sina pojkar i dödsolyckan i Raseborg igår morse. Jag tänker på de som förlorat söner, bröder, vänner, barnbarn. De som längtar efter att få föra handen över ett rufsigt, svettigt hår.
På soffbordet framför ligger Väinö Linnas triologi. Jag köpte alla tre delarna för en euro. Jag tänkte att jag kanske bättre skulle förstå den finländska kulturen, om jag tog mig an att läsa den. Nu vilar blicken på en av titlarna, Söner av ett folk. Jag tänker på de pojkar vi förlorade. En av dem känner jag till utseendet.
Jag hörde en gång Stefan Wallin säga att Nylands brigad är en av de fyra bärande, finlandssvenska institutionerna. Dragsvik knyter oss samman. De flesta av oss har kontaktyta till Drakan – son, bror, pojkvän, make eller far, syster, dotter, flickvän eller fru som gjort militärtjänst där. Många har längtat efter att skymta ett bekant ansikte i en jussipuku, med vemod och oro sett hen gå igen. Kanske inte för att det funnits i tankarna att någon olycka kan ske. Snarare att det kanske blir kallt i plutontältet.
För det är ju ingenting man bär med sig i medvetandet, att en ung människa kan dö. Jag värjer mig för tanken. Och nu när jag tvingas möta den, blir jag uppriven. ”Varför? Varför?” Och frågorna tycks gå runt i en rastlös cirkel. ”Ja, men hur? Varför?”
Från avstånd känner jag igen insikten som växer fram – att det inte finns något svar. Jag värjer mig för den också. Jag vill inte acceptera att det inte finns något svar, för jag föreställer mig, att om jag bara förstod varför, skulle smärtan gå att uthärda. Men är jag ärlig vet jag att det bara är en föreställning. Det enda som kan trösta är närhet. För att uthärda måste vi dela. Dela sorgen, dela hoppet – dela det ljus vi har i den här mörka tiden.
C.S. Lewis skriver i Lidandets problem: ”inför lidandet hjälper en smula mod mer än kunskap, mänsklig förståelse mer än mod, och den minsta skymt av Guds kärlek mer än allt annat.”
På mitt soffbord ligger också en annan bok. Det är docenten i krispsykologi, Salli Saaris Kuin salama kirkkaalta taivaalta: kriisit ja niistä selviytyminen. Hon skriver, bland annat, att en krissituation inte bara drabbar de förolyckade och deras anhöriga. Människan reagerar inte bara på det som har hänt, utan också på det som kunde ha hänt. Därför är det givet att en olyckshändelse som den här berör långt fler än de som ingår i de förolyckades och skadades kontaktnät.
Därför tror jag inte det är konstruktivt att försöka skaka av sig sorg och vemod, om en känner det. Var och en har rätt till sin reaktion, helt oavsett om en är nära eller längre ifrån det som har hänt.
För det har hänt tre pojkar. Söner av ett folk.
Jag ber för de som nu sörjer. Må de känna Guds och medmänniskors närhet i den här svåra tiden. Låt oss försöka, så gott vi kan, att hjälpas åt att skymta Guds kärlek. Låt oss dela på det ljus vi har.
