Vardagstro och söndagstvivel

Andetag,Ansvarsveckan,Människohandel

En dag.

26 Oct , 2017, 06.00 nanna

 

Den dagen körde jag hem från jobbet på Högåsen i stan och grät hela vägen in i min mammas farstu, där min 10-månaders baby väntade på mig. Jag grät så att jag trodde hjärtat skulle brista. Tårarna kom och kom och ur halsen hördes ett djuriskt läte. ”Ska du klara av det här jobbet,” undrade mamma när det gått 30 minuter. Men det handlade inte om det. Det var den tionde mars 2016, en torsdag, och helt varifrån gråten kom vet jag inte.

Jag hade jobbat en dryg månad vid Röda Korsets mottagningscentral i Kristinestad och sakta börjat få insteg i mina klienters liv, mestadels nigerianska människohandelsoffer. Just den här torsdagen ringde min chef och sa att jag inte kunde hälsa på henne, hon som jag besökt två gånger om dagen sedan hon en vecka tidigare fått veta att hennes bror blivit mördad, för att polisen var på väg till henne. Hon som jag hade hittat i fosterställning på golvet, gråtandes och totalt okontaktbar. Hon som inte ammat sin 8-månaders bebis på flera dagar utan att vännerna lagt flickan till hennes bröst. Hon som jag till sist fick upp från golvet genom att hota att de tar flickan ifrån henne om hon inte stiger upp. ”De”, som i myndigheterna, för jo, såna berättelser förekommer också, där barnen omhändertagits utan att mamman har förstått varför, vart eller hur länge. Hon som prostituerat sig sju år i Libyen och fem år i Italien för att hålla sin bror vid liv. Sälj dig själv eller så dör din bror.

För sin dotters liv hade hon riskerat sin brors liv. Han var borta nu. Och felet var hennes, fastän hur jag ropade åt henne att hon inte hade något val.

Och nu kom polisen. För att utvisa henne till Italien, tillbaka till den stad där hennes trafficker fanns. Ett dublinfall, helt utan röst och utan rättigheter.

Jag körde en extra lov och när jag såg majon vid hennes hus grät jag ännu häftigare. Jag tror att sen den dagen är polisens piketbilar stigmatiserade på ett särskilt sätt för mig.

Jag tror att jag grät för att jag kände på mig att det inte skulle gå bra och jag hade sett den verklighet hon utvisades till med egna ögon. En verklighet som varken ord, film eller tv-serie kan göra rättvisa. Ett helvete värre än döden. Kvällen gick åt till att googla skyddshem i Italien och ringa upp dem. Till sist fick jag via en kontakt i Grekland tag i en kvinna som skulle fara till flygplatsen och se om hon fick syn på mamman och babyn. De syntes inte till och man antog att allt gått rätt till, att polisen fångat upp dem och fört dem till ett skyddshem där de beslagtagit telefonen så att inte traffickern skulle få tag i offret.

Det var snöstorm i Italien och när jag fick tag på mamman efter några dagar visade det sig att hon vandrat runt på tågstationen i två dagar. Babyn på ryggen, mamma och baby kraftigt förkylda, gråtandes, tills en landsmaninna hittat dem och lovat att de skulle få stanna en vecka. Hon hade ingen aning om var hon var – hon kunde ju inte läsa och landsmaninnan ville inte ha trubbel så hon vägrade berätta vilken adress de fanns på.

Jag vädjade, jag grälade, jag grät, jag ropade, jag talade strängt, jag försökte på alla vis få henne att ta emot hjälp från min kontakt eller ringa skyddshemmet. Förgäves. Nån gång sa hon att visst, visst, hon ska ringa, men det hände inte. Hon litade inte på någon i Italien, och mig, som hon börjat öppna upp sig för, som hon fått förtroende för, jag hade övergivit henne. Jag hade inte förhindrat att hon utvisades. I mina drömmar på natten såg jag de där stora mörka ögonen som var hennes flickas. Så oskyldig och så fördömd.

Senare hade hon börjat gå på gatan för att kunna försörja sig och flickan. Och jag förstår det. Det är ingen överdrift att det är enda sättet att få en inkomst för en afrikansk kvinna i Sydeuropa. Ganska snart började jag och några väninnor, kvinnomaffian, skicka pengar till henne och kopplade ihop henne med vettigt folk på italiensk mark. Ett och ett halvt år senare pågår operation Övertalning fortfarande. Om hon ändå kunde ringa skyddshemmet. Om hon ändå kunde ta sig från gatan.

Hon var naturligtvis inte den enda. Men jag grät inte mer utan kavlade upp ärmarna. Oftast känns det som att man boxas i tomma luften. Ingen är ansvarig. Polisen sköter bara sitt jobb. Diskrimineringsombudsmannen har liten makt och motarbetas i märkliga maktkamper. Migri får sig, denna gråa massa, som också försöker göra sitt jobb och lyda order. Inrikesministern berörs men slår sen ifrån sig. Diverse människorättsorganisationer och de som jobbar mot människohandel syns bara som svaga skuggbilder.

De här kvinnorna har ingen egen röst. Det blir alldeles tydligt med den kvinna som vid sin intervju hos polisen nämnde att hon tvingats till prostitution och fick höra – av polisen – att det inte är viktigt. Och den kvinna som vid sin andra asylansökan hos polisen inte fick berätta nånting. Hon tillfrågades bara om hon kan tänka sig åka tillbaka till sitt eget land. Som efter fyra år i Finland den här veckan har fått ännu ett avslag och ännu inte fått berätta sin story för myndigheterna. På fyra år.

Vissa av oss har hört historierna så att det står oss upp i halsen. Jag vet inte vad man ska göra åt det, men att lyssna och bekräfta är alltid en god början.

, , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *