Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Att inte låta mörkret bli mörkare än det är

25 okt , 2017, 15.12 Mia Anderssén-Löf

 

”Mamma, solen behöver en ficklampa!” hörs det från baksätet. Det börjar skymma ganska snart efter att jag hämtat på dagis. När vi dukar undan efter middagen är Jakobstad redan insvept i ett kompakt mörker. Men mörker eller inte, en treåring (och följaktligen ingen annan heller) mår bra av att vara inomhus hela kvällen. Så vi har köpt varsin ficklampa och med dem går vi på uggleexkursion. En gång såg jag faktiskt en uggla, som med tunga vingslag flög över tallskogen omkring vårt hus. Men oftast ser vi bara imaginära ugglor.

I en artikel nyligen föreslog psykologen Björn Öst att tänka på mörkret som på en ny dimension som kommer till, ett nytt sätt att se på världen.

Jag är så van att tänka på mörkret som något negativt. På samma sätt som kyla är avsaknad av värme, är ju mörker avsaknad av ljus. Ett slags bristtillstånd, alltså.

Inom kristendomen är ljuset en återkommande metafor för Gud, och mörkret för det onda, eller åtminstone brist på det goda. T.ex. i det här bibelordet: ”Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.” (Ps. 139:11-12). Eller de här: ”Se alltså till att ljuset inom dig inte är mörker.” (Luk. 11:35), ”Gud är ljus, och inget mörker finns i honom.” (1 Joh 1:5).

Och även om jag tror att alla inser att det mörker som nu omsluter oss är en följd av Finlands geografiska läge och av att jordens rotationsaxel lutar, kanske det är lätt hänt att en förhåller sig negativt till mörker, bara av ohejdad vana. Guilt by association, liksom.

Det är ju dessutom helt förståeligt att det i vår kultur har utvecklats en frustration med mörkret, eftersom det tills ganska nyligen var omöjligt att göra något i mörkret. Men elektriciteten har ju fundamentalt ändrat våra livsvillkor – nu kan vi få värme och ljus när som helst, till ett pris en kan leva med. Kanske har ändå den där känslan av att mörkret försvårar livet blivit kvar.

En annan aspekt av det hela är att en pessimistisk hållning verkar vara en trygg position att retirera till i alla möjliga sociala sammanhang. Var man än är och vem man än möter, kan man alltid förenas i en klagovisa om vädret. I trygg förvissning om att den andra kommer att instämma.

Sen förra veckan, då det blev kännbart mörkare, har jag alltså kommit att fundera på hur jag förhåller mig till mörker, hur jag pratar om mörker, vilken symbolisk laddning jag ger ordet – och hur allt det här påverkar mig. Och jag tänker nu att ett sätt att #DelaLjus är att inte låta mörkret bli mörkare än det är.

För min treåring verkar det så enkelt. För honom är all förfluten tid ”igår” och all framtid ”i morgon”. För all del väntar han på snö och på jul, men han verkar tillfreds med nuet.  Just nu älskar han att susa ner för backen med reflexväst och cykellampa. Han älskar att lysa upp i trädkronorna och spana efter ugglor. Och han verkar lika glad och energisk som om vi var på en solig sandstrand.

Jag kan inte leva i nuet som han kan, men jag kan låta hans entusiasm bli en tankeställare. Vad ger mig mervärde i höstmörkret? Lyktor och marschaller? En kvällsbrasa i öppna spisen, kanske? Ett kryddigt te? Och om mysfaktorn blir tröttsam – en intressant föreläsning? En bra bok? Prova en ny sport?

Jag vet att många kämpar med att hålla uppe livslusten och orken den här tiden på året. Och vad det än beror på – fysiologiska orsaker, förhållningssätt, kultur – tror jag på att dela. Dela tankar, dela vemodet. Då kan vi också dela ljuset.

 

, , , ,

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *