Andetag

Jag satt i en tågvagn på väg till Österbotten. Jag och mitt nyfunna resesällskap pratade om liv, evigt liv, meningen med allt, tidens flykt, Gud. Hon frågade vad jag skulle göra om jag bara hade några timmar kvar att leva. ”Jag skulle baka kanelbullar”, sa jag. ”Mitt barn älskar kanelbullar.”

Några timmar tidigare hade jag rullat min kappsäck över Salutorget och jag minns att jag njöt av ljudet av hjulen mot stenläggningen. Jag gjorde nostalgibesök i minnet medan jag gick förbi affärer, krogar och restauranger. Jag tänkte på gamla vänner, somliga spridda över världen, andra rotade i Åbo.

Meidän piti muuttaa maailmaa.

Meistä tuli muurareita, taksikuskeja, suutareita

Yksinhuoltajaäitejä, autokauppiaita

Meistä tuli lääkäreitä, virkamiehiä, vääpeleitä

Ja tänään voidaan hetki olla kuninkaita.

Dagen därpå var torget en brottsplats. Jag följde rastlöst med nyhetsrapporteringen och sociala medier. På alla kanaler rådde förvirring. Var det en gärningsman eller tre? Var det ett terrordåd eller ett vansinnesdåd? Ropade någon ”Allahu akbar” eller var det ”Varokaa”?

Nu, en knapp vecka senare, vet vi fortfarande mycket litet om ”varför”. Diskussionen har kretsat kring Finlands asylpolitik, kulturskillnader och –krockar. Jag har hört sägas att det är ofrånkomligt att dåd som det här sker, med desperata asylsökanden i landet. Med människor i landet som har en så annorlunda, kvinnofientlig världsbild.

Nu vet vi ju fortfarande inte vad som drev  Abderrahman Mechkah. Förresten vet vi inte ens om det är så han heter. Men det vi vet är att åtta kvinnor utsatts för våld, varav två mördades. Enligt Christa Granroth verkar dådet ha riktat sig mot just kvinnor. Bloggaren Mohamed Omar antar att orsaken till det är att ”den obeslöjade och självständiga kvinnan är en symbol för den sataniska västerländska kulturen” inom muslimsk fundamentalism. Kvinnorna i Åbo var alltså symboler, icke-människor, underlydande i en patriarkal struktur, antar han.

Vart jag önskar att diskussionen hade fortsatt därifrån – vilket den inte gjorde – är mot en frisk, självkritisk granskning. Nej, en sådan kvinnosyn och världsbild hör inte hemma i Finland. Nej, i Finland dödas kvinnor inte på gatan.

Men nog inom hemmets väggar. Den 20 juni höggs en ung kvinna till döds i Ekenäs. Den 17 augusti, två dagar innan Åbodådet, mördades en äldre kvinna av sin man i Runsala. Årligen dör ett tiotal kvinnor i Finland till följd av mäns våld, och hemmet är oftast brottsplatsen. Var tionde finländare tycker att sex utan samtycke är okej eller till och med rättfärdigat i vissa fall. Drygt var tionde finländare tycker att kvinnor som utsatts för våld själva provocerat fram det. Situationen i Finland är den tredje sämsta i Europa. Men diskussionen om alla dessa döda, allt detta våld och den värdegrund och kvinnosyn som ligger i grunden för det, tar vi inte.

Det här säger jag inte för att ställa ett mord mot ett annat, utan för att visa på en paradox. Här finns ett strukturproblem, som blir iögonenfallande om vi – som någon i en kommentarstråd sa – vill ”ge dem som vill bli bosatta här en ordentlig undervisning i hur vi ser på kvinnor”. Handlingarna talar sitt tydliga språk. Liksom tystnaden.

Åbo, asylpolitik, knivdåd, våld