Finländarna är tystlåtna, osociala och rakt på sak. Det är den stereotypa bild som folk utomlands har av oss finländare. Vi lever enkelt, är ett melankoliskt folk och sjunger gärna allsånger och tango i moll. Tågkupén eller bussen i Finland är full ifall det redan sitter en person vid någon av platserna på varje bänkrad. Det är klart att detta är en överdriven bild, men stereotypierna brukar ändå innehålla ett uns av sanning. Är detta den verkliga bilden av befolkningen i vårt land, och om det är, så vad beror den på?
Ungefär tre fjärdedelar av året lever vi i dystert mörker, regn och rusk eller snö, i detta land. Jag kan inte komma ifrån att detta måste påverka finländarnas lynne på något sätt. När det är lika mörkt då jag går till jobbet som när jag kommer hem, och solen knappt synts under dagen, så är det lätt att man känner sig deprimerad. D-vitamin äter jag året runt eftersom vi nordbor inte får tillräckligt med solljus annars.
Det kunde se helt annorlunda ut. Finländarna kunde vara kända runtom i världen för sina grillkvällar i solnedgången, för alla sina glada festivaler, folkrika restaurangterrasser och bastukvällar på stugan. För finländarna jag observerar i min omgivning lever upp under sommaren när solen tittar fram. Människorna som, likt solrosor, vänder och sträcker sig mot solen, tar ut allt de kan av de få sommardagarna. De långa, ljusa kvällarna om sommaren gör åtminstone mig väldigt mycket gladare och piggare. Finländaren under sommaren är en helt annan person än under resten av året. Och det beror inte bara på semestern.
Finländarna är ett sommarfolk. Hur glada skulle vi inte vara om vi var ett sommarfolk året om? Jag ska åtminstone försöka låta mitt sommarlynne smitta av sig också till resten av året.
