Jag är på väg från dagis till jobbet. Bilen framför kör i 20 km/h. När frustrationen lagt sig försöker jag förstå. Föraren kanske är fågelskådare. Kanske hen beundrar i de två änder som simmar intill strandkanten invid, vägen. De är faktiskt ganska fina, med hjässan skiftande i blågrönt och en vit rand om halsen, lite som en prästs rundkrage.
Men också när vi lämnat änderna bakom oss fortsätter vi i 20 km/h. Jag kommer inte åt att köra om, stockbil efter stockbil kommer emot på industrivägen.
Så jag får så lov att gilla läget. Krypande fram hinner jag se en hel del jag inte annars ser. En stor sten till höger om vägen, nyansen på björklöven, som håller på att gå från sitt friska ljusgröna till det mognare sommargröna.
Och kanske det inte är så illa med bromsklossar på vägarna. Nu är jag framme vid skrivbordet, och nästa gång jag hinner njuta av junivädret är när jag hämtar på dagis i eftermiddag. Men det är som om bilden av lövverken blev kvar och förändrade någonting. Gav kanske en ro, hjälpte mig att få syn på livet.
De senaste dagarna har jag bekymrat mig över Finlands framtid. Jag har alltid tänkt att lite turbulens i politiken är normalt och inte kan skada den finländska tryggheten. Men nu är jag inte så säker längre. När förtroenden förloras är det en lång väg tillbaka till tillit.
Om vi bortser från de praktiska konsekvenserna av det nuvarande politiska programmet, är jag orolig för – och det gäller inte bara finländsk politik – den etiska erosionen. En dag betyder värdegrund allt, nästa dag betyder den ingenting. Lögner uppenbaras och bortförklaras, kapporna vänds. Skådespelet fortsätter som om ingenting hade hänt. Som om clownen inte ens bryr sig längre om den röda näsan är kvar i logen. Som om allt är tillåtet när en väl har makten.
Så vad kan en liten människa göra, vid sidan av att förfärat följa med nyhetsrapporteringen och vänta på nästa val? En hel del, när jag tänker efter. Jag kan be för statsministern, presidenten och andra som behöver klarsyn just nu. Jag kan be att Gud ska bevara vår medmänsklighet och solidaritet. Jag kan demonstrera, jag kan underteckna initiativ. Jag kan vara en bromskloss i ett samhälle där allt händer lite för fort och lite för slarvigt nu. Och jag kan försöka se det jag inte brukar se, så att jag röstar genomtänkt i nästa val.
Mia! Just så här (är det)!
Jag sitter själv och försöker distansarbeta med en sommarlovssprallig sjuåring, kan ha behov av en handbroms under dagens lopp. För att faktiskt hinna vara med det här underbara barnet också!