Tyngdlöst flyter jag omkring.
Kroppen är lätt medan vågorna smeker min hud.
Mina läppar är täckta av en hinna av salt.
Jag vet inte om det är vattnet eller oliverna jag just åt.
Jag behöver inte någon massage.
Inte ens en värktablett.
Mina axlar har sjunkit så lågt så jag undrar ifall mina muskler slutat fungera.
Mina andetag är långsamma, och djupa. Lätta.
Jag har inte tänkt på vardagen på en timme.
Två timmar.
Tre timmar.
En dag.
Jag tänker bara på medelhavsvinden, min lätt rödaktiga näsa, olivträden, de krokiga bergsvägarna och hur sanden piskar mot mina ben när en kraftig vind kommer farande. Luther i all ära. Men vad människan verkligen behöver bland allt flit är vila, och en vecka vid Medelhavet.
