Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Små glädjeämnen

6 May , 2017, 09.50 Markus

 

Solen skiner och det blir varmare ute. I varje fall för några dagar framåt. Som vän av effektiv tidsanvändning  gläder det mej oerhört mycket. Det betyder nämligen att man inte behöver bråka i farstun med ett berg av vinterkläder och annan mundering som antagligen inte längre passar på det barnet man försöker klä på, bara för att inse att vädret hunnit ändra under tiden man klätt på barnen.

Barnen kan även röra sig med cykel, vilket underlättar logistiken oerhört mycket. Att röra sig med cykel är det överlägset smartaste sättet att röra sig i stadsmiljö. Något som även småbarn verkar förstå. Tyvärr inte alla vuxna (ännu), men vi går mot ljusare tider. Om vi dessutom skall tro klimatforskare så blir det varmare hos oss, vilket kommer att möjliggöra öka cykling. Tyvärr kommer klimatförändringen inte att hämta mera soltimmar eller ljus, men vi får mildare vintrar – tyvärr.

Är detta en cykelblogg? Inte direkt, men jag hittar många parareller mellan diskussionen om cyklandets ställning och vissa diskussioner inom kyrkan. Diskussioner, där den ena personens livsstil upplevs hota den andras, fast den egentligen inte gör det utan snarare tvärtom. Som vanligt finns det en grupp människor som har svårt med att någon lever på ett annat sätt en de själva. Att det bara finns ett rätt sätt och att de är övertygade om att de själva lever så.

Tolerans är väl nyckelordet. Att man tolererar den andras olikhet. Inte till den grad att man tillåter diskriminering, men att man godkänner det enkla faktum att det finns olika människor. Sedan borde man också godkänna det enkla faktum att världen förändras och man måste tidvis anpassa sin världsbild. Det kan kännas svårt, men man måste försöka.

Man kan börja med något litet. Som att t.ex godkänna att den nya versionen av bönen ”Fader vår” nu bara verkar bli allmänt accepterad. Inte ännu av mej, men jag inser att jag på sikt måste göra det. Jag kunde inte förstå varför man behövde ändra på något fullt funktionerande som inte var sönder.  Sedan insåg jag att de nya orden fick mej att fundera på vad som egentligen sägs. Att det inte bara är en ramsa som man rabblar up från minnet.

Därför är det viktigt att nån gång våga acceptera förändring. Man kan börja med något smått, såsom att cykla runt kvarteret eller aktivt lyssna på nya ord i en bön. Kanske det leder till något gott. Vem vet?

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *