Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Är kyrkan i kris?

3 May , 2017, 08.50 Mia Anderssén-Löf

 

Inom krispsykologin är en kris en situation inför vilken människan inte har färdiga strategier. En vattendelare, som delar livsströmmen i ett före och ett efter. En situation där terrängen plötsligt är oigenkännlig och ofta hotfull. En situation där valet står mellan att treva sig framåt eller ge upp. Stagnera.

”Är den lutherska kyrkan i kris?” undrade Mark Levengood i programserien ”Mark och Luther”. Jag upphör inte att förundra mig över honom. Livsglädje och nyfikenhet on steroids. Tänk, så annorlunda världen skulle vara, om det fanns en Mark i varje kafferum.

Men för att nu lämna frågeställaren så tyckte jag frågan var spännande. Är den lutherska kyrkan i kris? ”En kyrka är och ska alltid vara i kris, för det finns alltid ett krisförhållande mellan den utmaning som evangeliet kommer med och den verklighet den möter,” svarade ärkebiskop Antje Jackalén. Ju mer jag tänker på det, desto mer tycker jag om det svaret. Kyrkan är ju en levande varelse, och den situation som kyrkan lever i är föränderlig. Därför är kyrkans konstanta utmaning att andas in och andas ut evangeliet, i ständigt nya omgivningar. – Men samtidigt känns det som om det här svaret, hur inspirerande det än är, lite kringgår det svåra i frågan.

Kanske är det en kulturfråga – kanske drar jag hemåt – då jag känner att vår biskop Björn Vikström gav en vägkost som jag har lättare att omvandla till kraft för hjärta och muskler. Han bekräftade också att kyrkan är i kris, med tanke på sjunkande medlemsantal och sjunkande deltagande i många centrala verksamhetsformer. ”Men jag tycker vi måste våga vara oss själva i den här situationen”, sa han, ”hitta vad det är som är kärnan i att vara kyrka.”

Jag känner igen den hållningen från krisarbeten jag varit del av. När det gäller traumatiska krisarbeten, handlar det om att hitta tillbaka till kärnan i livet. Tillbaka till de mest grundläggande, mänskliga behoven. Närhet, trygghet. Äta, sova, motionera. Då kan människan komma upp på fötter igen. Omvandlat till frågan om kyrkans kris, driver det krisförhållande kyrkan lever i att hon ständigt tyr sig till sin kärna, till sitt ursprung. Till det lilla huset i Emmaus, där Jesus bröt brödet åt lärjungarna efter uppståndelsen och de frågade sig: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss?” Till den första pingsten, där orden slog ner som kometer i människornas hjärtan och de frågade: ”Bröder, vad ska vi göra?” Och till mötet med nöden vid Sköna porten: ”Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig.”

, ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *