Tänkte inleda inlägget med en spoiler, men inser att det är lite fånigt. Vi väntar tills imorgon med gissandet om graven är tom. Olidligt spännande.
Skämt åsido, vi är alla vuxna och förstår skillnaden mellan berättelse och vardag. Däremot har barn ganska svårt att urskilja på dessa, speciellt om en vuxen i förtroendeposition berättar något på fullt allvar.
I veckan kom det ut en bok om hur olika religiösa samfund fungerar, speciellt de mindre och mera slutna samfunden. Författaren tog upp ett tema som jag som prästbarn ofta tänkt på: hur är det med barn i religiösa samfund? Såvida svaret är att de kan leka i farstun och äta bulla är allt bra. Om svaret är att de nog sitter i bänken och lyssnar på vittnesmål och texter ur den goda boken så kunde man kanske tänka om. Barn har inte förmåga att omsätta och förstå det som sägs.
Författaren har en ganska bra poäng i det, att när föräldrarna har övrigt kvällsprogram (gå på konsert el dyl) så ordnas det med barnvakt. Varför inte då barnvakt när man ska förkunna evangeliet? Det är vuxengöra.
Man kunde föra detta ett steg vidare. Antag att föräldrarna går på baren och tar barnen med. Barnskyddsmyndigheter är på plats ganska omgående, av goda skäl. Att se sina föräldrar i ett konstigt tillstånd är skrämmande för barn. Varför skall då barn tas med när demoner skall drivas ur eller det skall talas om de yttersta tiderna? Sådant kunde nog barn besparas från. Barnet hinner nog möta sina egna demoner i ett senare skede av livet, så låt dem vara barn tills dess.
Föreslår alltså att vi jobbar med följande arbetsordning: barnen äter bulla i farstun och de vuxna funderar på världens alla synder. Låter det som ett bra förslag?
Abusus non tollit usum.
Hej Tuomas, aldrig fel med lite latin. Rent generellt anser jag (med lång egen erfarenhet) att barn och religion mår bra att ha lite distans. Att äta bulla i farstun är OK, då är det en positiv anknytning till stället. Men genast det börjar talas om synd och frälsning (eller annat som kräver omdöme och tolkning) skall dörren stängas och bullätarna lämnas utanför och låta dem fortsätta vara barn. Även inom ev.lut och andra samfund med mildare tolkning.
Att sedan vissa barn utsatts för mera extrem tolkning är naturligtvis undantaget, men fungerar här som tankeställare.
Tack för ett snabbt svar!
Jag har gett ett doplöfte fyra gånger i samband med mina barns dop, det löftet gäller kristen uppfostran. Jag tycker det är lite orimligt att ev.luth. Kyrkans webbarbete via dina blogginlägg skall misstänkliggöra den uppfostran som samma kyrka har frågat efter av oss som dopbarnets föräldrar. Församlingarnas barnarbete är värd mera respekt oavsätt dina eventuella (dåliga?) erfarenheter av detsamma.
Kan du vidare utveckla dina argument mot kristen uppfostran alt. berätta mera om dina erfarenheter så att jag kunde bättre förstå din position?
Min erfarenhet som 4-barns far och söndagsskollärare är att barnen är kluriga på att tolka och uppvisar både allvar och humor inför de stora frågorna. Och framför allt att de är vetgiriga och vill inte lämnas i farstun när vuxna tar del av evangeliet. Varför skall bara vuxna få ta del av evangeliets mysterium, vi kan väl tillsammans förundras inför Guds skapelse, Kristi frälsargärning och Andens verksamhet i Kyrkan.
Jag utgår inte från att vi kommer att hitta koncensus om detta, för det gör man sällan gällande trosfrågor.
Själv har jag inte dåliga erfarenheter, såvida uttråkning inte kan anses vara en dålig erfarenhet. Min poäng har varit (och kommer att vara) att barn gärna kan göra något annat än fundera på trosfrågor. Det betyder inte att de inte kan lära sig värderingar, kristna eller andra, men att börja med dogmatik eller tom. skuldbeläggande av barn inte är bra.
Sedan har vi ju problemet med kompentens. För att stå inför en klass elever bör man gärna ha gått 5 år på universitet (och tom. klarat av vissa tenter under dessa år) och man följer en gemensant överenskommen nationell plan, medan så inte alltid är fallet när det kommer till barns kristna fostran. Att från en maktposition ”undervisa” barn om saker som fundamenalt kan påverka dem bör tas på stort allvar. Och det man säger och gör skall vara i linje med de lagar och förordningar som vi har i vårt land.
Det finns många sätt att hålla sitt doplöfte om kristen fostran. I mitt sätt att göra det ingår bullätning i tamburen. Även där strävar vi till att bli bra medmänniskor.
Bra förslag, och för att vara jämlik mot alla och eftersom HBL på ledarsida har hävdat att man självklart får kritisera islam oavsett vad sannfinländarna hävdar, föreslår jag följande åt Markus Andersén: skriv ett likadant inlägg om islam och moskéer mitt under muslimernas fastehögtid! Uppmana dem att lämna barnen hemma när de går till moskéer eftersom man bör bespara barnen från religiösa predikningar. Passa samtidigt på att publicera en bild av profeten Muhammed i samband med texten, bra förslag va?
Kristus är uppstånden!
Det är tusenfalt mera än värderingar och vår strävan att bli bra medmänniskor. Kristendomen är inte en lagreligion som du framställer det. Guds rike, syndernas förlåtelse och evigt liv tillhör sådana som barn oavsätt deras fysiska ålder.
I startgroparna till påskens familjegudstjänst, tack för mig!
Jag har bara positiva minnen av kyrkans barnverksamhet: barnkör, familjegudstjänster och klubbar. Det var snarare så att jag hade för få vuxna att prata om trosfrågor med, vilket ledde till att jag blev ensam med tankar som var för stora. Det är inte heller bra. Barn (åtminstone somliga) funderar mycket på livets stora frågor. Men jag tror att det viktiga är att kristendom för barn och kristen fostran ska vara barnanpassad, barnens funderingar ska tas på allvar men diskuteras på en så pass konkret nivå att det går att förstå. Något av de där barnen i farstun har säkert frågor som de behöver få svar på.