Jag medger, jag har ett kluvet förhållande till maskrosor. Egentligen tycker jag att de är jättevackra, både bladen, blommorna och frön. Och jag beundrar maskrosens styrka och uthållighet som inte bara trivs på min ”gräsmatta” (som ändå är väl mest sand, mossa och några grässtrån bara) utan som tycks kunna gro på nästan vilket ställe som helst. Och vem vet vilka dolda nyttiga egenskaper den ännu kan gömma förutom att man kan äta de unga bladen och blommorna (”If you can’t beat them, eat them”) och att man förr lagade något fuskkaffe av dem.
Så visst ska de få finnas, t o m på min gräsmatta. Bara de inte tar överhand. Samma gäller vargar. Ja, jag menar de ska finnas (men inte på min gräsmatta), men de ska inte ta överhand. Fast hur mäter man det? Vems mått gäller? Och hur är det med myggorna? Och bobborna? Smittkopporbobban? Njaa, kanske DEN inte borde få finnas. (Fast den finns kvar i åtminstone två laboratorier i världen, och man har inte kunnat komma överens om att förstöra den. Rätt gjort?)
Var går gränsen för mångfalden? Och när blir enfalden och artfattigdomen ett hot för livet?
Det är ett krångligt ämne det här med diversitet. Och det blir inte enklare av att människan i teologin (lite enögd) har definierats som skapelsens krona. Men vi är väl mera klave, (clavis (lat.)= nyckel) och det finns andra teologiska möjligheter att förstå denna mänsklighetens nyckelposition.
Som i det mänskliga samhället blir det kanske bäst (eller minst dåligt) när det skapas former, system som tillåter och stöder olika intressens konflikt. Demokrati heter det på politiska. Hur sku demokrati på ekologiska kunna se ut?
