Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt,I nöd och lust

Hur ska vi älska varandra nu?

1 mar , 2017, 17.13 Mia Anderssén-Löf

 

”Men jag vi-i-ill!” vrålar han med sin argaste min. ”Jag måste!” Han är tre år och bryter ny mark. Blir alltmer sin egen, med sin egen vilja och åsikter, lösgjord och fri från mig. Samtidigt uppstår frågan: Hur ska vi älska varandra nu? Med all kraft sköljer ångesten över honom ibland, när han inser att konsekvensen av att ta avstånd från människor är ensamhet. Och ansvar. Som han ville ha det. Men ändå inte. Han vänder om. Och så bekräftar vi varandra igen med en kram, ett leende, utbytta blickar eller en vänskaplig knuff. Du och jag, Alfred. Och sen tar vi det hela en gång till. I den slitsamma cirkeln rör vi oss just nu, på hans väg mot självständigheten.

Också inom kyrkan verkar frågan just nu vara: Hur ska vi älska varandra nu? Hur ska vi kunna förbli en kyrka? Kan vi leva under samma tak, med våra olika bibelsyner? För det är just ifråga om Bibeln vi tänker olika, och därav kommer till olika slutsatser om hur kyrkan ska förhålla sig till att Finland idag fått en ny äktenskapslag.

Och det kan vara svårt att vara respektfull och eftertänksam, om man anser att kyrkan som man älskar väljer fel väg. Eller för den delen, om man upplever att kyrkan hasar sig fram till en lagändring som skulle avsluta en historia av kränkningar, då homosexuella förhållanden sorterats ut som andraklassens.

Men samtidigt är det ju det Bibeln begär av oss: överträffa varandra i ömsesidig aktning, hålla fred, bevara enheten. Och det gäller väl i synnerhet när vi tycker olika, för annars vore det ju ingen utmaning.

Jag tycker dessutom det är rimligt, oavsett hur man positionerar sig i den här frågan, att minnas att kristna under historiens gång med Bibeln i hand försvarat idéer som vi inte förstår idag. Också då döptes människor i Guds namn, de sökte Guds vilja under bön, de läste Bibeln. Ändå försvarade de idéer som att den vita rasen är överlägsen alla andra. Som att det är en av Gud instiftad ordning, att kvinnor har en sämre samhällsställning. Som att föräldrar ska slå sina barn. För att nämna några exempel.

Därför vore det väl rimligt att alla inser: ”Jag kan ha fel. Jag kan ha fel även om jag är beredd att lägga huvudet i pant på att jag har rätt.”

Men hur kan vi då gå vidare som kristna, som kyrka, som gemenskap? Kanske just så – i gemenskap, med Guds hjälp. ”Jag ska leda dem där de går bedjande fram.”

, , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *