Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Att skilja tid från tid

26 jan , 2017, 16.45 Mia Anderssén-Löf

 

”Det är inte vi som håller sabbaten, utan sabbaten som håller oss”, förklarade en judinna, som berättade om sabbatsfirandet. Under seklens gång, under de mest skiftande omständigheter, har sabbaten varit den dag på veckan då alla bekymmer är morgondagens bekymmer. En dag, då alla tar på sig finkläderna och äter gott tillsammans. ”En dag i veckan får vi vara som kungar och drottningar, prinsar och prinsessor. Det har burit oss.”

Jag kom att tänka på henne häromdagen när jag handlade. Vad bär oss? Och vilket ”oss” är det? På de stora glasdörrarna i vår supermarket finns ett anslag med öppethållningstiderna. Sovmorgon på söndag morgon, men that’s it. I övrigt är det klockan runt, alla dagar i veckan.

Och det är förstås bekvämt för kunderna. Köpmännen lär inte ha jublat. Ett område har ju en begränsad köpkraft, som nu sprider sig över ett större antal timmar på veckan. Ökade personalutgifter, som knappas kompenseras av ökad försäljning. Och hur är det med personalen? I en perfekt värld skulle det finnas ett regelbundet och genomtänkt arbetsschema. Men i praktiken blir någon flunssig, någon jobbar dubbla skiften, någon jobbar tio dagar i sträck, någon måste ta alla skiften som erbjuds för att få ekonomin att gå ihop, någon går i messiasfällan. Utan söndagsöppet hade en dag i veckan åtminstone varit vigd till vila, men nu är det upp till den som gör arbetsschemat att göra rum för vila.

För mig är det inte bara en praktisk fråga, utan handlar om Gud, om den kristna traditionen där söndagen är avskild, där varje helg i kyrkoåret är en fest, något att fira och göra rum i kalendern för. Samtidigt är jag nog trygg i att min relation till Gud är bortom rutiner och ritualer.

Men om jag bortser från de aspekterna, känns det ändå som om vi förlorade något med söndagsöppet. Vi förlorade något av oss. Ännu en sak blev vars och ens ensak, individualiserat och subjektivt.

Och jag vet inte, kanske var det den sista illusionen av enhetssamhället som försvann med helgandet av söndagen. Kanske är det en bra sak, att var och en nu får söka sina egna argument utan att luta sig mot ett kollektivt förmyndarskap.

För hursomhelst innebär den här utvecklingen att var och en måste se till sin vila. Vad är vila för mig? Hur mycket vila behöver jag? När ska jag ta mig tid för det? Hur ska jag göra för att inte tumma på det? Och om jag ändå tummar på det, vilka skäl är goda, vilka inte?

När nu veckans rytm blivit mer av en personlig, fri improvisation, undrar jag ändå om alla ser sitt ansvar. Har veckovilan blivit som en herrelös hund – ingens ansvar, ingens fråga? Ser jag det? Ser jag att det är upp till mig att rå om min trädgård och dess staket? Att det finns en tid att plantera och dra upp ogräs, men också en tid att bara sitta på verandan med en kopp kaffe? Och att jag måste lära känna min trädgård, så att jag vet när det är dags för vad?

För de senaste dagarna har jag med all tydlighet – och mer kan jag inte säga om det – blivit påmind om hur skört livet är. Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar.

Så jag hoppas att människan av idag inser att även om det inte längre finns en  dirigent som anger takten, så behöver människan en takt, en rytm, för att orka. Och nu är det upp till var och en att vara dirigent i sin orkester, eller utse någon åt sig att vara det.

, , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *