Det finns många människor i mitt liv som varit till välsignelse för mig, på olika sätt. Just nu tänker jag särskilt på Judith, som ledde den baptistiska söndagsskolan i byn där jag växte upp. Jag brukade gå dit för att mamma dammsög på lördagar. På Lördagsträffen fick man klistermärken och så fick man lyssna till bibelberättelser på flanellografen. Judith spelade på sin nylonsträngade, akustiska gitarr: ”Jag är glad och fri, och det är jag för att Jesus älskar mig.” Det lilla, gräddgula bönhuset doftade mysigt av sextiotal och den bruna plastmattan såg ut som knäck och knarrade lustigt.
Jag vet inte om det började där, eller om Lördagsträffen snarare bekräftade en tradition jag redan då hade vuxit in i – att Gud är kärlek, och att allting som har med Gud att göra ska förstås i ljuset av det. En annan sådan välsignelse var på min prästvigning, när Dag-Ulrik dirigerade en kör som sjöng: ”Res, dig stråla i ljus! Ditt ljus är här, ditt ljus är här!” Ja, Gud är här, han lyfter människan tillbaka på fötter igen, Gud borstar bort damm, plåstrar om skrubbade knän, hjälper, tröstar. Älskar.
Mot den här bakgrunden blev jag så illa till mods av en analys jag läste i går, kring en rättegång. En kvinna i Jakobstad åtalas för att ha dräpt sitt barn, som hon födde i hemlighet på sina föräldrars toa. På tjugo år dör ungefär femtio barn under sådana omständigheter i Finland. En forskare som undersökt fallen förklarade att orsakerna kan vara många, men att kvinnorna har hamnat i en låst situation. Rädsla över hur omgivningen ska reagera på graviditeten och barnet får dem att handla i panik när förlossningen är ett faktum. I förbigående nämner forskaren att det också kan finnas religiösa orsaker i bakgrunden.
Nu vet jag ingenting om hur det har varit för kvinnan i Jakobstad och hur det kom sig att hon hon dolde sin graviditet och ensam födde sitt barn. Jag vet inte hur det kom sig att det lilla livet inte fick en chans. Jag vet inte om religion hade med saken att göra. Men det vet jag, att en tro utan kärlek, förlåtelse och nåd kan vara mer skrämmande än ingen tro alls. Och i rädsla för att bli övergiven och förkastad, kan en människa göra fruktansvärda misstag.
Jag kom häromdan att fundera på det där bibelordet ur Bergspredikan: ”Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin sälta, hur skall man få det salt igen?” När jag var ung hörde jag det bibelordet citeras med ett viftande pekfinger. Slappna inte av! Ge inte djävulen något tillfälle! Smaka inte! Rör inte! Tänk på att du alltid och överallt är en representant för din tro! Om saltet mister sin sälta, hur ska någon ta dig och ditt vittnesbörd på allvar? Vad ska Gud med ett kraftlöst salt till?
Men tänk om det inte är så bibelordet ska förstås. Tänk om saltet som mister sin kraft är förtroendet som går förlorat, där kärlek predikas men handlingarna är kärlekslösa? Dom, men inte evangelium? Om saltet är integriteten, som gör att jag gråter med den som gråter, vilka fördömande blickar jag än drar till mig med det?
Som sagt, jag vet inte om religion hade något att göra med kvinnans situation. Men nyheten har ändå fått mig att se med kritiska ögon på vad som sägs och vad som hörs om synd, förlåtelse, barmhärtighet och nåd.
Gör jag, gör kyrkan, gör kristna tillräckligt för att försäkra alla om att Gud inte visar bort någon som kommer till honom? Att om Gud tar emot med öppna armar, hur skulle då hans kyrka kunna göra annorlunda?
Talar vi tillräckligt om att Guds nåd är ny varje morgon? Att det finns nåd och förlåtelse – inte om, utan när vi behöver det?
Om jag inte kan möta nöd med kärlek, har saltet mist sin sälta.
