När barnen riktigt små funderade jag på faderskapet ganska ofta. Speciellt när den första föddes. Både praktiskt och filosofiskt. På senare år har de blivit mindre av den varan, då man inte riktigt hinner. Stora frågor just nu: har vi torra vinterskor idag, speciellt sådana av rätt storlek. De 30 paren av fel storlek räknas inte.
En stor fråga har dock följ mej hela tiden: har vårt samhälle blivit mera tolerant när det gäller jämställdhet mellan könen. Frågan var nog lättare då när jag började fundera, för då talade man främst om två kön. Nu talar man om ett större antal kön. Men det viktiga är ju inte antalet kön, utan att de behandlas jämlikt.
Bör, som vanligt, påpekas att jämställdhet inte betyder att alla kön ska se likadana ut och göra samma saker. Jämställdhet är att det inte är könet som avgör vad man får och inte får göra. Och att könet inte är en maktposition.
För mej har alltid den stora fråga varit varför man (rent fundamentalt, alltså) behandlar könen olika? Rädsla, osäkerhet, maktbehov, inlärda mönster och okunskap är väl de främsta osakerna, har jag kommit fram till. Det är inte något jag riktigt förstår, men inser att det för många är en trygghetsfaktor att världen är (eller borde vara) på ett visst sätt. Det är ett mönster som är oerhört svårt att ändra på.
Följdfrågan är: vad kan man göra åt saken. Till den graden har min idealism avtagit att detta ändrar långsamt och att det till viss mån är en generationsfråga. Tyvärr inte endast en generationsfråga, men det är en stor bidragande faktor. I min helsingforsiska rödgröna bubbla upplever jag att problemet är ganska litet (bland människor i min generation), men jag har läst och hört om att det bor människor utanför min bubbla också, och att vi inte riktigt lär vara i mål ännu.
Bara att harva på. Som evig optimist tror jag nog att vi går mot rätt riktning, men det kräver aktiva handligar – varje dag. Goda tips mottages, som alltid.
