Andetag

”Jag tror inte det finns någonting som jag inte har hört”, sa en äldre präst en gång till mig. Han sa det eftertänksamt och stillsamt, med ett uns av förundran i rösten. Kanske han sa det för att jag skulle känna mig fri att öppna mitt hjärta utan att censurera. Jag satt i hans nedslitna fåtölj med en ihopskruttad pappersnäsduk i min kallsvettiga hand.

Nu har jag en fåtölj och en papperskorg för skruttiga näsdukar. Och jag börjar förstå vad han menar. Det ryms så mycket i ett liv. Och liven är så olika. Människorna, som lever de olika liven, är så olika. Reagerar olika, är olika förberedda, tillskriver olika slag av motgångar olika vikt och betydelse.

Jag kom för ett tag sen i kontakt med en form av utsatthet som var ny för mig. För all del hade jag varit medveten om den också tidigare, men jag hade inte sett den på nära håll. Vänt och vridit på den med någon.

Arbetslöshet. Jag ser nu något av hur frustrerande det kan vara, att till synes alla andra stiger upp på morgonen och går till sina jobb. Hur det kan tära på en, att inte vara behövd och efterfrågad. Hur nedbrytande det kan vara, att från höger och vänster få råd om var och hur man ska söka jobb – som om man inte själv legat vaken och funderat på det under sömnlösa nätter. Och hur man i denna utsatthet kan längta efter att någon skulle se, förstå och kännas vid.

Jag tänker att en del människor undviker att möta den här och andra former av utsatthet, eftersom mötet ger perspektiv, som är mer eller mindre obehagliga: ”tänk om det där också händer mig”. Tänk om jag också vore arbetslös? Tänk om jag inte hade råd att amortera på lånet? Tänk om jag inte hade råd att äta lunch med kollegerna? Det blir för obehagligt. Och det mest obehagliga är att det ju kan hända. Arbetsplatser skär ner på personal, arbeten rationaliseras bort, firmor flyttar utomlands, enheter slås ihop.

Jag förstår att det är svindlande. Men i samma andetag, som man känns vid de bråddjup som öppnar sig hos en själv i mötet med nöden, kan man igen fylla lungorna med luft: ”Vad kan jag göra för dig?”

För även om jag inte tror att tillvarons sårbarhet är ett problem man hittar en lösning på och sen lever obekymrad av resten av livet, tror jag att det går att bli du med det. Åtminstone så att ens egen ångest inte hindrar en från att torka en annans tårar. Ibland måste man vara modig, även om det vore enklare att låta bli. ”Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort”, som Jonatan i Bröderna Lejonhjärta sa.

För mig är det stort att Jesus säger: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Gud går i samma skor som alla utsatta. Han gör det till sin sak, att de hemlösa får tak över huvudet, att de hungriga får mat, att de sjuka blir omskötta och de som sitter i fängelse inte blir bortglömda. Det påminner mig om att en människas värde inte sitter i vad hon gör, hur hon mår eller vad hon bidrar med till sitt sammanhang. Människas värde består i att hon är, och det ser Gud. Ser du det också?

arbetslöshet, jobb, Vardag, värde