Att hålla julböner eller påskandakter för barn är kanske det mest utmanande med att vara präst. Och jag älskar utmaningar. Hur förklarar och berättar man om den kristna trons största händelser? Hur pratar jag om Guds nedslag i historien, om händelser som mitt liv vilar på? Hur gör jag det med ord som ett barn kan förstå? Och i vilken mån handlar tro om att förstå?
Det kristna språkbruket innehåller många formuleringar som för all del är storslagna och innehållsrika – som jungfrufödsel och inkarnation – men som knappast säger ett barn mer kylskåpsaggregat eller avstängningsventil.
Att prata med barn om Gud kräver mod. Mod att möta sig själv. Mod att kännas vid sin egen litenhet. Vishet att se Guds möjligheter, inte sina egna begränsningar.
Klarar jag av att möta frågorna, som prövar bärigheten i de trossatser jag tar för givna? Klarar jag av att möta ovissheten? Kan jag säga att jag inte vet, men tror? Och kan jag låta mig falla med all min tyngd i Guds händer, när jag inte har alla svar? Och har jag frimodigheten att säga: ”Jag vet inte, men jag tror att”?
En ny upptäckt som jag gjorde i går kväll, medan jag och min son för tjugoelfte gången såg på luciafirandet från Varbergs fästning, var att frälsningshistoriens största händelser äger rum om natten.
När Gud blev människa lyste en stjärna över Betlehem. Och när kvinnorna kom till graven på påskdagens morgon var den tom. Jesu födelse och Jesu uppståndelse händer i mörket.
Varför då? Varför så stilla, varför i tysthet? Kanske Gud ville ha det så. Kanske ingenting fick störa den stora stunden. Vem vet. ”Vad jag säger er i mörkret, det skall ni säga i dagsljuset, och vad jag viskar i ert öra, det skall ni ropa ut från taken”, säger Jesus.
Kanske allt har sin tid? En tid för Josef och Maria att spegla sig i det lilla barnets blanka ögon? En tid för herdarna att bländas av änglarna? En tid för Herodes att riva sina kläder i frustration över att han inte kunnat få livet av Messias? En tid för världen att höra julevangeliet.
Kanske hela händelseförloppet är känsligare än vi föreställer oss, såhär post factum. Kanske det är därför det händer i mörkret. Vem vet.
Den kristna tron är full av mysterier, av händelser och betingelser som inte går att förklara eller förstå. Makes no sense, kan någon tycka, att i centrum för sitt liv ställa något så svävande. Men för mig är det närmast en förutsättning för tron, att den innehåller mysterier. Skulle jag kunna begripa allt, förklara allt, så skulle jag ju min övertygelse handla om min egen mentala kapacitet, inte om Gud.
Genom att säga: ”jag vet inte”, skapar jag rum för tron. Jag intygar att tro har flera dimensioner, varav den största för mig är tillit. Jag tror att Jesus var sann Gud och sann människa. Och honom litar jag på, i hans händer låter jag mig själv vila, med alla mina obesvarade frågor.
Jag tänkte dö förra året och jag har upplevt det mörkaste mörkret för mig. Ja, man kan bara tala den sig själv och ingen annan eller vem trodde att man kan äga en annan person?
Vet du vad ängel numret 1052
betyder?
Vet du varifrån korsets symbol kommer ifrån? Vet du varifrån hjärtats symbol kommer ifrån?
Vet du att vi hade ett kungarike i
Finland före Sverige?
Vore kul att kunna dela sanningen som har med trohet att göra, nu vaknar människor upp efter att förstått att äta rätt och hålla sig till balansen varefter det är omöjligt att styra & kontrollera människor.
Lev från hjärtat och gör allt med kärlek så måst man inte lida i livet av karma.
Jo, livet är så lätt då man lever enligt sanningen varefter man hålls i balans och kan njuta av varje stund av livet.
Man kan inte skylla på någon annan än sig själv, men då är det väl brist på själv kärlek. När man älskar sig själv och accepterat sig själv så kan man sprida kärleken vidare.
Jag älskar er alla!
På Facebook har jag en grupp ”Benny Smeds Lifecoach” & 25.1.2017 i Era Nova är nästa workshop var jag berättar vad fet lönar sig att äta och göra för att vars gladare i livet❤️