Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Innan livet rinner ut

14 Nov , 2016, 15.40 sofia

 

 

Under den afrikanska solen går livet i vågor. Det rinner ut alldeles för tidigt, det pågår för länge och det levs lyckligt och olyckligt. En del historier är bortglömda och många kommer vi aldrig få höra. Mellan tidevarven dör människor och föds barn. Människor skrattar, misshandlas, glöms bort – och blir räddade.

Jag träffar Rose Wafula och en av hennes två döttrar, Lilian, en morgon i Kitale. De fattiga områdena kring staden ser nästan identiska ut. Små lerhyddor är ihopbyggda, varvade med plåtskjul och mitt emellan dem går rännor av lera, sopor och plastpåsar. Getter och hönor går löst och barnen springer omkring och leker i trasiga skor. Utanför Kitale finns slumområden, dit de fattiga har söker sig, slår sig ner och bor tillsammans.

Som ung träffade Rose Wafula en man och med löften om att de skulle gifta sig födde hon två döttrar. I det kenyanska samhället är det tyvärr inte ovanligt att mannen ger sig av efter att kvinnan fött barn. Rose lämnades ensam med döttrarna Lilian och Kelvin då mannen bestämt sig för att splittra upp den lilla familjen. Som ensamstående mor flyttade hon till Mitume, en slum utanför Kitale stad. Inte överraskande utgör oftast slummen ett otryggt hem där kvinnor och barn är mest utsatta. En natt brakade dörren ihop och in rusade sex män som tog i Rose och tryckte ner henne på magen, täckte hennes ansikte och särade på hennes ben. Männen var kraftigt berusade och de visste att Rose och hennes två döttrar var ensamma, utan beskydd. De höll fast hennes armar bakom ryggen så att axlarna bröts sönder. Den natten våldtog de Rose, gång på gång, medan hennes två flickor tittade på.

_DSC8890Rose visar för mig hur männen höll henne

Då jag träffar Rose bjuder hon in mig till familjens lilla hem i Kitale, och väl på plats får jag en kopp kokande te, medan de berättar om sina liv. Lillasyster Kelvin är i Nairobi den dagen. Tillsammans nystar kvinnorna upp livet, en tråd i taget, och berättar för mig om våldtäkten och livet efter helvetet. Lilian sitter i en fotölj och berättar hur hela händelseförloppet skärmde upp henne och hennes lillasyster Kelvin. Hon torkar bort tårarna som börjar strömma ner för kinderna. Sorgset berättar hon för mig om sin mors våldtäkt.

I hörnet av rummet hade de små flickorna krupit ihop på en madrass och då männen tog fram en kniv och förde den till moderns hals hade de ropat ut i ren desperation ”Döda inte min mamma!”. Sedan blev de lämnade. På sjukhuset syddes Roses underliv ihop efter det våldsamma angreppet. Hennes axlar var brutna, men det största menet kommer ändå alltid att vara det psykiska. Efter tre månader på sjukhus blev hon utskriven, men hon tycktes bara bli sämre. Hon magrade bort, och kunde inte försörja sig själv, eller flickorna, längre. Efter att Rose blivit testad positiv för HIV lämnade alla de kände dem. Hennes familj, bröder och vänner lämnade Rose och hennes två flickor att dö. Ingen ville veta av dem längre. Nu hade världen övergivit dem.

Framför mig brister nu Lilian ut i gråt och stiger upp ur fotöljen. ”Everybody left us!” skriker hon ut i det tomma rummet. Jag vet inte vad jag skall säga, sitter bara och stirrar ut i tomma intet. Jag försöker hålla tillbaka gråten som stockar sig i halsen på mig. Framför mig, på ett litet träbord, har jag en ångande kopp te. Ångorna stiger upp i den kyliga luften och dansar i det svaga ljuset av fönstret. Rose sitter brevid mig i soffan med huvudet i händerna. Hon skakar av gråt och tar upp Lilians berättande.

De var lämnade. Tillsammans kröp de tre ihop och spenderade natten på en butiksveranda i slummen. Rose blev svagare och flickorna inväntade hennes död. 

Lilian tittar på mig genom tårfyllda ögon. Framför mig sitter två av alla de människor som i Afrika har blivit räddade från elände. Det slår mig plötsligt att döttrarna Lilian och Kelvin kunde vara två av de gatubarn jag fotograferar och skriver om. Som föräldralösa flickor på gatan skulle de inte skonas från våldtäkt, utnyttjande och hunger.

Den afrikanska modern mötte år 2006 en annan kvinna, Maria Sundstedt och hennes man, Andreas. Vid den tiden var Rose hemlös, mager och sedan fyra år tillbaka hiv-positiv. Tre år efter mötet sökte Maria efter Rose via facebook. Som hjälpmedel i sökandet efter Rose Wafula hade Maria ett fotografi, som de tagit tillsammans år 2006. Efter den första kontakten på facebook utvecklades ett band mellan dessa två familjer och Sundstedt började betala sjukhusräkningar, hyra, mat och andra räkningar. Långsamt lyftes den Afrikanska modern, med sina två döttrar upp ur ett livsöde ingen borde genomleva.

Idag bor de i en liten men trygg lägenhet. Rose besöker regelbundet sjukhuset. På en dag måste hon måste äta 17 gånger och ta sex olika tabletter. Det är trots allt ett litet pris att betala om man får leva, och tillbringa tiden med sina döttrar. Det gör mig så hoppfull att se liv knytas samman på det här viset. Det finns inget mer överväldigande än att se hur människor världen över vill värna om livet, ta hand om och älska varandra.

Untitled-1
Rose och Lilian och dörren i Mitume slummen, där våldtäkten skedde

 

Efter mötet med Rose var det dock något som ännu plågade mina tankar. Jag frågade Lilian varför de sex männen hade gjort detta mot Rose. Varför just henne? Var det bara för att hon var ensamstående mor, och på så sätt ett lätt offer?

”No reason. You’ve seen the place”, svarade hon.

Visst hade jag sett platsen. I slummen är alla en tunn trädörr från nästa attack. Mellan lerhusen och spohögarna härjar droger och berusade människor. Då mörkret lägger sig över slummen går ingen säker. Så är det bara.

Sofia

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *