Det är allhelgona idag. Inlägget kommer lite sent, för är i en annan tidszon just nu. Tidsskillnaden tycks även ha en annan inverkan: man glömmer vardagen ganska effektivt. Dessutom är här morgon just nu och det är soligt och varmt. Har därför vissa svårigheter med att komma in i ”tänd ett ljus och kom ihåg någon”-läget.
Kanske är det därför lättare att tala om hopp och vad som kommer efter saknaden. Då kommer tiden då man minns med värme. När tiden förgyllt minnen och man har främst varma minnen kvar. Den känslan är en trevlig känsla av två orsaker: 1) den är en främst positiv känsla och 2) den är emotionellt inte för krävande.
De som känner mej vet att positiva och lätta känslor passar mej bäst. Därför är det föga överraskande att jag främst tänker via dem. Det finns säkert annorlunda känslor också, men idag är det positiva och lätta känslor som gäller. Kan varmt rekommendera sådana till envar. Kanske inte hela tiden, men för det mesta ändå. Eller ens nån gång, om man är så lagd.
Tänkte avsluta med en replik från kultfilmen Levottomat (heter rimligtvis Rastlös på svenska): ”nån gång måste man åka långt för att se nära”. Vet inte exakt vad det innebär, men skall rapportera när jag kommer på det.
