Är en människa som tror på Gud en bättre människa? Frågan var kortfattad. Jag lyssnade på de där några sekunderna av tystnad som följde. Vad bottnade frågan i? En känsla av att inte vara tillräckligt helig? En rädsla för att Gud skakar på huvudet där uppe på ett moln? En frustration över att jag får det att låta som den naturligaste sak i världen, att tro?
Jag hade gärna ställt motfrågor. Bättre än vad då? En bättre människa än en hade varit, utan tro? Bättre än en annan människa, som inte har en tro? Definiera tro! Definiera Gud! Definiera en bra människa!
Men av de hopknipna läpparna och den defensiva hållningen förstod jag att det inte var läge att leda honom in i någon teologisk labyrint. Han ville bara ha ett svar. Rakt och enkelt.
”Nej, det tror jag inte,” svarade jag. ”Jag tror att en människa är vad hen är, vad hen än gör eller tror. Människan är Guds barn, Guds älskade barn.”
Men att döma av den förbryllade minen, gissade jag att han ville veta om det liksom är någon skillnad på människor som tror på Gud och de som inte tror på Gud.
Jag tror att jag får mer gott till stånd än jag hade fått, om jag inte hade haft en tro. Det får jag förstås aldrig veta. Jag kan ju liksom aldrig gå tillbaka och ändra på några parametrar i mitt liv och se hur det påverkar processen. Jag kan inte gå tillbaka och ta ut Jesus ur ekvationen och se hur det hade blivit då.
Men när jag tänker på vad min tro ger mig, har jag svårt att se hur jag skulle orka bära, tro, hoppas och älska, om jag inte hade en tro. Skulle jag orka torka några tårar? Skulle jag våga lyfta blicken från mitt eget? Skulle jag klara av att hålla någons kallsvettiga hand? Skulle jag ha tålamod med någons bitterhet? Skulle jag orka vara glad för den som har fått en god nyhet?
Att göra gott är för mig nära knutet till tro, hopp och kärlek. Men att vara god är knutet till att Gud ville människan och skapade henne, till sin avbild. Människan är alltså heligare än man skulle kunna tro, kunde man säga. Och en relation till honom som älskar kan ge tro, hopp och kärlek att också orka leva ett heligare liv.
Att göra gott handlar inte om att placera sig på en skala, i jämförelse med. Det handlar om att utmana sig själv till att älska mer. Och att omsätta kärleken i praktiken. Och jag inte vem som skulle kunna hjälpa mig med det bättre än Gud.
”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” Petrus, Joh. 6:68
