För ett år sedan satt jag i en lägenhet i Nairobi och lyssnade på ett samtal om gatubarnen i Kenya. Ämnet slukade mig på samma gång som det sög musten ur mig. Vem skall rädda alla dessa barn? Mannen, som jobbade för FN, berättade att han tidigt en morgon sett hur män samlat drogpåverkade och slagna barn i grupper för att sedan köra ut dom ur staden i stora lastbilar. Plötsligt sprättade jag upp ur korgstolen jag satt i och lutade mig fram för att dumpa alla mina frågor på berättaren.
– Jag förstår. Du är en journalist, sade mannen lugnt.
Jag stannade till ett ögonblick. Journalist var jag ju inte. Nyfiken på vad mitt nya yrke skulle ge mig för insikter var jag dock, så där satt jag stum och blinkade frågande mot mannen tills han fortsatte berätta. Jag var journalist i ungefär fem minuter. Kvar lämnade bara frågan om vad som händer med barnen.
Vid den tiden jobbade jag som fotograf för en amerikansk orgnisation. Då jag återvände till staden Kitale, där vi var stationerade, bestämde jag mig för att ta tag i min nyfikenhet och bege mig ut på gatorna för att lära känna dessa gatubarn. Jag skulle rädda alla 300 000 barn i landet!
Med kameran i högsta hugg stod jag mitt i morgontrafiken på Kitales mest livliga gata. Staden vaknade långsamt till liv och hettan gjorde sig ständigt påmind. Mina ögon var fästa på ett gäng gatubarn, som alla var höga av limångor. Där stod jag och knep ihop händerna innan jag beslöt mig för att dyka in i gänget av drogade ungdomar. Det var så jag lärde känna George. Han var inte ett av barnen i gruppen, utan han stod en bit ifrån och höll oss under uppsikt. Det skulle ännu ta en stund innan han gav sig till känna.
Efter många vilda historier och trick av barnen beslöt vi oss för att dela en lunch tillsammans. Jag grävde i mina fickor och hittade 500 shillings, vilket motsvarar ungefär fem euro. Barnen visade mig till ett gatukök som serverade chapati, ett tunnbröd som man äter till maten i Kenya. Köket bestod egentligen bara av ett par träbänkar som var placerade i en ring runt en ångande gatugrill, och mitt i röken hittade man kocken själv, en kenyansk kvinna som stekte de härligt doftande chapati. Vid det laget hade min blotta närvaro blivit en nöjesattraktion och fler gatubarn slöt sig till gruppen. Väl framme vid det brokiga gatuköket vecklade jag fram min skrynkliga pengalapp, som nu inte skulle räcka någonstans med tanke på antalet ivriga barn omkring mig. Tillsammans med kvinnan, som stekte plättarna, kom vi överens om en lagom bra deal och kvinnan delade ut några ynka plättar. Genast gav hungern och limmet sig till känna och inom loppet av några sekunder var alla barn ovanpå varandra och slet och slogs om en liten bit bröd. Några började skaka i mig i hopp om mera Chapati och mitt i allt skiftade tillvaron från intressant till obehaglig. Då tog någon ett hårt tag om min handled, och drog mig ut ur högen av argsinta gatubarn med en väldig kraft. Det var George.
Som sexåring flydde George ut till gatan för att överleva. I hemmet hade han blivit bortglömd av sin mor som var grovt alkoholiserad. Hans syskon hade börjat tigga på gatan före honom, men då var han så pass liten att han inte förstod. Även om det kan tyckas uppgivet att se så många barn vara utsatta för hungern och kylan på gatorna är Georges väg genom livet en solskenshistoria.
– Get out of here now, var de första orden George sade till mig.
Lite uppskakad av den tidigare händelsen stod jag i hörnet av marknadsplatsen och samlade mig. Jag täcktes inte säga till George att jag är fotograf. Jag skämdes så. En klyftig människa går inte in i en hög av barn och skapar upplopp. Jag är en dumdristig fotograf. Jag famlade fram ett litet tack och tittade på honom.
– I used to be one of them, sade han lugnt.
Mitt tidigare kaos var genast som bortfluget och min fulla uppmärksamhet var nu riktad mot pojken som stod framför mig. Han kan inte varit mer än 25 år gammal. På samma sätt som hans farbror räddade honom från livet på gatan, vill han nu se någon göra likadant mot alla de omkringströvande barnen i Kitale. För att kunna göra det måste vi bekämpa fattigdom, korruption och limmet. Ni hör själva hur omöjligt situationen är, men vi börjar någonstans.
Några gatupojkar kom och slet i mina kläder, George gav dom en blick och de samlades runt honom, som en hop törstiga djur kring ett vattenhål. Han talade lugnande till dem och de lunkar vidare, mot nya uppsåt och kalla nätter.
Sofia
