Med risk för att låta som en konsult tänker jag ändå konstatera att en ledare leder. Det är ledarens uppgift. En ledare skall inte vara själv bäst på att utföra någon specifik uppgift, utan vara bästa på att se helheten och styra upp den enligt bästa förmåga och uppfattning. Det är vad ledaren får betalt för. Sedan finns det medarbetare som skall vara experter på att utföra en specifik uppgift och tillsammans gör det en fungerade arbetsgemenskap.
Anefter jag blir äldre och, i ärlighetens namn, fungerat längre som ledare inser jag hur viktigt det är. Visst skall alla få vara med och bestämma, men det skall inte vara oklart vem som styr upp den stora linjerna och bär det yttersta ansvaret.
Varför lyfter jag fram detta? Jo, därför att det andliga ledarskapet i vår kyrka är ganska klart och tydligt definierat, och vår andliga ledare, biskopen, har t.ex i veckan skrivit om hur han ser på saker som delar åsikter. Det är hans uppgift. Man må tycka om det eller inte, men så fungerar en organisation med en ledare.
Om man inte tycker som biskopen, har man väl 4 alternativ: 1) acceptera linjedragningarna och gå vidare i livet, 2) försöka ändra på hans åsikt 3) lämna denna gemenskap eller 4) försöka ändra på beslutsprocessen.
Enklast är väl alternativ 1 eller 3. Alternativ 2 kan vara svårt, då åsikter är som spikar. Alternativ 4 är en lång process, men rent tekniskt möjlig. Då kan det bara var bra att komma ihåg att ev.lut. kyrkan har en något komplicerad beslutsprocess när det kommer till besluts-och anställningsfrågor. (se gamla inlägg för vidare referens om detta).
För min personliga del är jag glad att vi nu har en klart uttryckt åsikt. Man må tycka om den eller inte, men den är ganska tydlig. Tydligt ledarskap är ett bra ledarskap. Det möjliggör att man som enskild medlem kan välja om man är med eller inte.
Själv tänkte jag vara med.
