Som för många andra var ”Gud som haver barnen kär” min barndoms kvällsbön. Efter pyjamasombyte, tandtvätt, studerande av kyrkan som syntes från sovrumsfönstret, försök att smita upp ur sängen, var det dags för kvällsbön med någon av föräldrarna.
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår.
Oftast uppläst i racerfart. Man måste ju imponera med sina utantillkunskaper.
Första gången jag sov över hos en av mina kompisar gjorde jag en förvirrande upptäckt när det blev läggdags. Våra sista fraser på samma kvällsbön matchade inte. Hemma hos min kompis slutade bönen på ett annat sätt. I deras familj löd den sista meningen ”den Gud älskar lyckan får”. Efter upptäckten märkte jag att jag blev väldigt mån om att säga deras slut när jag övernattade där. Jag tyckte det var pinsamt när jag sa fel. Eller, såklart var det inte fel, men jag tyckte att det var viktigt att jag gjorde rätt för att inte sticka ut eller säga något konstigt. De kunde ju tro att jag inte kunde min kvällsbön.
Jag tror att människor som är ovana med kyrkan känner igen sig i mig och den sista kvällsbönsfrasen. Det finns så klara ritualer och kutymer som kan vara svåra att förstå ifall man inte är uppvuxen i en kyrkvan familj. Jag har märkt det här flera gånger då jag suttit i kyrkbänken med någon som inte har samma vana som jag. Det finns en viss stress närvarande. De är måna om att inte avslöja sin ovana och sitter därför hela gudstjänsten på helspänn medan de nervöst tittar omkring för att inte missa när man ska stiga upp och sätta sig ner. Att göra fel i kyrkan är det mest pinsamma som kunde hända en. Kyrkovistelsen blir därför ett stort stressmoment att bete sig ”rätt”.
Lika som jag inte förstod orden i bönen jag läste upp som barn, blir det svårt att fokusera på gudstjänstens innehåll ifall majoriteten av tiden går åt att koncentrera sig på att ”göra rätt”. Jag undrar därför, är det viktigare att vi ska hålla fast vid den strikta agendan och illusionen om att det bara finns ett rätt sätt att göra saker, eller att människor ska känna sig bekväma när de besöker kyrkan? Är det själva formen som gör kyrkan otillgänglig?
