Jag har gått och längtat efter den här utbildningen. Att äntligen få göra något lite mer kreativt och något jag upplever att jag har lite talang för. Jag är tacksam för att jag har möjligheten att studera det jag gör just nu. Det här året kommer ge mig kunskap som jag förhoppningsvis kommer att ha stor nytta av i framtiden. Och det känns fortfarande värt att ge upp det liv som skulle varit lättare och bekvämare, för det här.
Jag är rätt bra på att anpassa mig och har gjort det flera gånger på bara några år. Jag trivs där jag är. Mitt hem är där jag lägger min hat osv. Men nu är det första gången som jag känner att jag kanske inte vill anpassa mig till hundra procent. Inte ens FPA gick med på att jag flyttat till Österbotten till en början. Jag har svårt att kalla det här för hem när jag fortfarande upplever att den största delen av mitt liv är på en annan ort.
Det känns som om mitt liv pågår på ett ställe, medan min vardag pågår flera hundra kilometer ifrån. Det låter tragiskt när man säger det högt, men egentligen är det inte alls så farligt. Visst är det ganska opraktiskt, men inte alls omöjligt. För jag är okej med upplägget. Ibland kan man inte få hela kakan på samma ställe, utan man måste dela upp bitarna.
Under månadernas lopp kommer troligen en del av bitarna att byta plats, och snart har jag halva kakan i min vardag. Men jag måste ge det tid. Jag behöver inte vara bäst på att anpassa mig. Jag tänker inte tvinga mig själv att vara så otroligt okej med att jag vara borta från det jag saknar. Jag tänker tillåta mig själv att ha de här känslorna. För det är inte lätt att ha sitt liv utspritt längs med hela landets kust.
