Andetag

På hyllan i mitt badrum står en liten rund, blå burk. Det är ansiktskrämen jag fick i julklapp, Excellent Future. Inga små anspråk för 50 milliliter hudkräm! Kanske är det ironi? Kanske produktutvecklaren vill hjälpa mig inse att mina rynkor knappast har någon bäring alls på hurudan min framtid blir?

Det är en paradox, att en så stor del av konsumtionen handlar om att bevara det som är för framtiden, samtidigt som konsumtion – på ett eller annat sätt – upptar och fyller det som är. Konsumtion lär mig att felsöka mig själv och mitt liv. Jag får också förslag på hur jag fixar felen. Och det i sin tur förutsätter en ekonomi, som förutsätter inkomster, som förutsätter lejonparten av min tid.

En av de allvarligaste bieffekterna av den här dynamiken är att tilliten bryts ner. Jag litar inte på att min man ser mig, han ser nog rynkorna och pigmentförändringarna. Jag litar inte på att mitt sällskap är tillräckligt för mitt barn, han behöver nog en hopptrampolin eller en elbil.  Jag litar inte på att natur och frisk luft gör mig harmonisk, jag behöver nog sportskor och matchande leggings. Jag indoktrineras av tanken att det som är inte räcker till. Och det funkar – jag lappar på min svaga självkänsla eller bedövar mitt dåliga samvete, bättrar på sminket och köper en ny leksak åt sonen.

Och det är lätt att missa att det finns andra sätt att tänka och vara på. Jag behöver inte acceptera premissen att konsumtion fyller ihåligheterna i mitt liv. Jag kan ju också, till exempel, möta ihåligheterna genom att bekänna dem för Gud och höra någon förkunna mina synder förlåtna. Det hjälper mig att ta ett nytt andetag, räta på ryggen och börja om igen.

Jag kan se mig själv som jag är och lita på kärleken. Jag kan säga till mitt barn: ”Nej, jag köpte ingen ny leksak, jag tänkte att du kanske vill gå till parken och leka med mig i stället.” Genom att odla ödmjukhet kan jag få mod att säga: ”Det här är jag – och jag älskar dig.”

Och då kan jag och min familj kanske leva det där livet som jag vill att fotoböckerna ska berätta om: att vi såg varandra, älskade varandra helt oberoende av, på grund av och trots. Vem vet, mot den bakgrunden kanske jag också kan se framtiden an med ett leende, i förtröstan på att den – lika som nuet – är oberoende av mina rynkor.

Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Fil 2:2-5)