Där vi bor har de byggt ihop vår väg med den väg som leder till Lagmans skola. Småttingar cyklar förbi med oproportionerligt stora ryggsäckar.
För mig är terminsstarten som ett akademiskt nyår. Jag gör min läsårsanmälan och börjar bläddra i kursutbudet. Pussla ihop det som ska bli min vardag. I några veckor är möjligheterna oändliga.
Jag kommer inte ihåg min egen skolstart. Men jag kommer ihåg när jag började studera teologi. Det pirrade i magen. Jag försökte förmodligen verka tryggare än jag egentligen kände mig. Några dagar innan hade jag kommit från en by på landet, med kartan i handen och en kappsäck på hjul, till en lägenhet jag bara sett på papper. Och nu skulle jag börja studera på universitetet. Kvällen före terminsstarten ringde jag en kompis – som också skulle börja studera teologi – och vi delade förväntningar och anspänningar.
Inför nya situationer kommer det kanske inte så mycket an på vad man kan och vet, utan på om man har någon att luta sig mot.
Därför känns det så rätt att församlingar runtom välsignar ettorna inför skolstarten. Jag kommer att gråta floder när det är mitt barn! Det berör mig, att någon vill påminna mitt barn – och mig! – om att inför det nya, stora – underbara, men också skrämmande – får vi luta oss mot Gud.
Inför årets terminsstart är jag inte nervös. Men det finns andra situationer som gör mig nervös, som får min mage att knyta sig. Hur skulle det påverka mitt liv, om jag med större tyngd kunde vila i Guds famn? Skulle jag själv kunna bli en större och varmare famn?
