Andetag

Jag funderar på uttrycket ”kyrkans inre sekularisering”, som användes i en insändare förra veckan. Det ter sig för mig som en filosofisk kullerbytta.

Sekularisering brukar ju användas för att beskriva processer där en stat och statliga institutioner fjärmar sig från kyrkligt inflytande. Vår kyrkas ordbok förklarar att sekularisering, i religiöst språkbruk, betyder att en ”fäster sig vid det jordiska livet eller blir förvärldsligad”.

Min första invändning mot uttrycket är att ”kyrkans inre” (eller ”kyrkans elit”, som också förekommer i insändaren) förutsätter att kyrkan också har ett ”yttre”, en periferi. Hur skiljer en mellan det ena och det andra? Genom att bedöma graden av aktivitet? Genom att värdera en människas åsikter? Delar man upp kyrkan i centrum och periferi, inre och yttre, elit och gräsrot, liberal och konservativ, skapar man måttstockar mot vilka man mäter sig själv och varandra. Ett sådant förhållningssätt kanske fyller en funktion när man försöker överblicka olika perspektiv på en sakfråga. Men vi är alla ett i Kristus, och det enda som gör oss kristna är tron på Jesus Kristus. Inte huruvida vi handlar på söndag.

Därför kan det inte finnas några gradbeteckningar kristna emellan. Om det gör det, är det – ironiskt nog – en världslig skapelse, som inte har grund i Bibeln.

Min andra invändning ligger i att odelat se sekularisering som ett hot. Det kanske det är för den som älskar formen mer än innehållet, för den som är rädd för utveckling. Men alltsedan 1200-talet, och i synnerhet efter reformationen, har sekulariseringen medfört att kristna utvecklats mot självständiga, kritiskt tänkande individer, som delar en gemenskap bortom åsikter. Den kristna tron får rum, kan göra anspråk på att sträcka sig utöver det mänskliga förståndets gränser. Jag hoppas att ingen idag drivs till kyrkan av rädsla eller av tvång, utan av längtan.

Med sekulariseringen avsäger sig samhället ansvaret för individen vad gäller det andliga livet och – till viss del – etiken. Det ansvaret försvinner förstås ingenstans, utan överförs från en kollektiv till en individuell nivå. Och det behöver inte vara en dålig sak – tvärtom kan det medföra en större medvetenhet. Men det förutsätter förstås att ansvaret flyttar från händer till händer, inte från händer ut i tomhet.

Idag när jag gick på vagnpromenad, när mitt barn sov sin middagslur, gnolade jag på en psalm. En strof ur den löd: ”Ett med din värld, så vill du vi ska leva. Gud, gör oss djärva!”