I går träffade jag en gammal barndomskamrat på en båt i Korpo.
Det kändes konstigt, overkligt. Vissa människor blir intimt kopplade till en viss plats och en viss tid, och den här kamraten är precis en sådan människa för mig.
Han är känslan av tallbarren och kottarna på stranden där vi brukade leka för 22 år sedan. Han är ett telefonnummer jag fortfarande minns, en grynig röst i trådtelefonens lur. Han är tv-spel och fantastiska lekar.
Inget av det här hör hemma på en vindsliten båt som guppar i Skärgårdshavet en mulen torsdag.
’Jag tål inte båtar,’ sade han. ’Jag blir så tusans sjösjuk.’
På någon nivå tyckte jag att det lät rätt. Förstås var han sjösjuk: mannen hör hemma på en åker, inte på en eka med storhetsvansinne.
Jag brukar intala mig själv att jag är en liberal människa. Jag utgår inte från att människor är på ett visst sätt. Jag tror på en värld full av liv, för att citera en Disneyklassiker.
Medan jag talade med min barndomsvän insåg jag att det jag intalar mig själv och det jag verkligen utgår från är två vitt skilda saker.
Jag har länge utgått från att min vän och jag har vissa samtalsämnen vi helt enkelt inte berör. Vi talar sällan allvar. Förr eller senare når alla våra samtal punkten där vi minns tallbarren och tv-spelen från förr.
Så blev det inte nu. Alla frågor handlade om nuet och framtiden. Brännande frågor som ”vad gör du på den här båten?” och ”tänker du stanna kvar på båten länge?”. Frågor som verkligen berörde oss.
Vi talade nästan inte alls om hur det var Förr i tiden eller hur vi var som små. Vi återvände inte till en tryggare tid då vi visste var vi hade varandra, vilket känns jättefint. För en gångs skull såg jag vem min barndomsvän blivit sedan min barndom.
