Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Med öknen som arbetsfält

22 jun , 2016, 22.23 Mia Anderssén-Löf

 

Jag sitter på en restaurang i Vasa. Det är fullt på uteserveringen, men vi fick ett bord intill disken. Med ett öra hör jag servitrisens mantra: ”Ha en skön midsommar! De har ju lovat vackert väder.”

Ända sedan 400-talet har kyrkan firat Midsommardagen som Johannes Döparens födelsedag. Det är en av Bibelns mest spännande personligheter, tycker jag. Av flera skäl. Men en aspekt av honom som jag inte kommit att tänka på förrän i morse när jag satt i bilen – det är tydligen där all the magic happens – är hur ointresserad han verkar ha varit av människors gillande. När etablissemanget kom för att fråga honom vem han som hade en sådan dragningskraft, svarade han med en profetia: ”Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren.”

Jag hade inte tänkt på det motsägelsefulla i det. Vem finns det som lyssnar ute i öknen? Inte många. Åtminstone inte så många som inne i byarna och städerna. Jo, jag vet att det finns teorier om Johannes Döparens kopplingar till kommuniteten i Qumran, så kanske han inte var ensam i en folktom öken. Men med ett budskap till mänskligheten om att vända tillbaka till Gud, så kommer jag inte ifrån att öknen var ett långsökt ställe att öppna butiken på. Ändå var det så han först och främst presenterade sig, som rösten från öknen.

Vad som än var orsaken till att öknen blev hans arbetsfält – om det var för att ta avstånd från samhället, eller om det kanske var på en Guds ingivelse – beundrar jag hans mod och trofasthet.

När jag ser på hans liv och sen på mitt eget, undrar jag…  Om mitt liv var en öken, skulle jag ändå vara trofast mot det jag ser som min uppgift, mot det som är kärleksfullt och viktigt? Hur klicktörstig och gillaberoende är jag? Om det var Gud och jag mot världen, skulle den relationen uppehålla mig och bära mig? Jag vill tro det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *