Förra veckan miste vår familj en fyrbent vän. Vår katt Buster flyttade till katthimlen och gjorde vår familj en medlem färre. Huset känns tommare än vanligt när den mjuka, orangea pälsen inte ligger ihopkurad i någon soffa eller på någons mage. Det är inte heller två katter som möter en när man svänger in på gården. Det är något som saknas.
Buster var kanske inte den muntraste katten i världshistorien och man var ofta tvungen att varna gäster om hans oberäkneliga temperament. Men hans personlighet var fascinerande och trots att han inte avsiktligt gjorde det, charmade han många. Och de stunder då kan sökte närhet var han av det mysigast slaget. Dessutom var Buster var en kyrkkatt i allra högsta grad och syntes då och då på kyrktrappan efter söndagens gudstjänst.
Det var över tio år sedan vi senast miste en katt. Jag märkte att jag inte visste hur jag tilläts sörja djuret. Jag bet ihop på jobbet och försökte mitt bästa att inte tänka på Buster. Ganska dumt egentligen. För visst ska man ju få gråta då man mist en kär familjemedlem. De är ju djuren som erbjuder det mest kravlösa sällskapet. En mjuk katt i famnen är bästa terapin.
Jag hoppas att Buster levt ett gott liv i kyrkolandskapet och nu vilar i frid i sin grav nära kyrkan. Och jag hoppas att vi snart kan erbjuda ett tryggt hem i kyrkolandskapet för en ny katt som behöver det.
