Andetag

Nu vet jag att jag låter cynisk, men så här är det: när jag läser om Patrick Tiainen och hans kyrka har jag svårt att ta rörelsen på allvar. Dels tänker jag då jag läser reportaget i söndagens Hbl att Tiainen med sin fokus på business och sin tydliga nisch framstår som något av en våt dröm för vår företagarkåta regering – en person som skapar jobb för sig själv och andra och följer en tydlig vision – och dels har jag svårt att bortse från att det hela för mig, som inte befinner mig mitt i, framstår som något av en personkult.

Jag är fullt medveten om att det kan vara så att det är mig och inte Tiainen det är fel på. Låt mig alltså utveckla lite.

Om vi tar det här med business till att börja med. B-ordet är ett som åtminstone jag starkt förknippar med att arbeta för att göra vinst, ett koncept som jag inte alltid har fått att gå ihop med det kristna budskapet och konceptet kyrka (detta trots att jag är medveten om att de flesta kyrkor förvaltar tillgångar i varierande storleksklass). I en verksamhet som – åtminstone så som Tiainens rörelse framstår i media – kretsar kring en person tycker jag det känns problematiskt att tala om business. Jag kan inte låta bli att fråga mig vad det blir av alla pengar, hur mycket som till slut hamnar i Tiainens egna fickor.

Sedan är det det här med personfixeringen. I artikeln i gårdagens Hbl talar Tiainen om att han vill utbilda flera ledare så att all fokus inte är på honom. Det är säkert en bra tanke, men hur jag än vrider och vänder på det hela, kommer jag inte ifrån intrycket att det nog är den karismatiska unga Tiainen folket följer. Det hela kretsar kring hans person och det tycker jag verkar problematiskt.

Nu vill jag inte insinuera att en människas ålder påverkar hens förmåga eller trovärdighet som ledare på något som helst sätt, men att – som det ser ut från mitt perspektiv – mer eller mindre blint följa en 23 årig pojkspoling, verkar på basen av min erfarenhet ungefär lika förnuftigt som när vi i militären förväntades lära oss följa jämnåriga in i döden. Jag tror inte jag skulle göra det. Det skulle strida mot mitt förnuft.

Nu ser jag själv att här finns många olika möjligheter till invändningar. Det skulle säkert kunna vara rimligt att påpeka att det genom tiderna funnits många andra relativt unga religiösa ledare, att inte Jesus själv var särskilt gammal. En sådan kommentar skulle jag ha svårt att avvisa, för inte kan jag påstå mig förstå hur tro verkar i oss människor. Men kanske att vi ska avstå från att jämföra oss med Jesus i alla fal (vilket jag alltså inte påstår att Tiainen skulle ha gjort).

Det är inte heller någon hemlighet att jag inte precis är uppvuxen i någon karismatisk tradition, så det är klart att här redan på grund av det finns saker jag inte förstår. Jag vill inte heller vara den som säger vad som är fel. Det jag skriver här är det jag tycker känns fel, ur mitt perspektiv. Språkbruket är ett sätt att visa hur fel det känns. Då märker ni att det känns jättefel ibland.

Jag vill avsluta med en till sak jag inte förstår. I en kommentar till ett inlägg på författaren Kaj Korkea-ahos facebookprofil konstateras att det inte är Tiainen man följer, att det är Gud som verkar och predikar genom honom. Nu är jag inte främmande för tanken att vi kan tjäna Gud i allt vi gör, men jag kan inte låta bli att fråga mig vem det är som har sagt att det är Gud som verkar genom Tiainen, är det han själv eller det någon av hans följare? För av någon anledning har det en viss betydelse, tycker jag.

Att gå ut och säga att Gud verkar genom mig, att säga att han har valt mig till sitt redskap, att han har gett mig i uppdrag att predika sanningen med stort S, skulle för mig kännas som att häda. Naturligtvis beror det här på bristande andlighet, svag tro och en uppväxt i ett samfund som inte fäst tillräcklig vikt vid det karismatiska. Fattas bara annat. Men, samtidigt som jag ber om att få vara ett redskap för Gud, skulle jag aldrig våga gå ut och deklarera att jag är det. Och här finns kanske just därför något jag absolut inte förstår.

Nu känns det för mig viktigt att påpeka att jag uttrycker mitt tvivel mer i egenskap av ofullkomlig människa än som kristen, i den mån dessa två delar av mig går att skilja åt. Jag menar att jag inom min tro är mer benägen att acceptera att jag inte klarar av att förstå, än jag är i mitt jordliga liv (som sagt, i den mån dessa går att skilja åt).

Jag ska inte sticka under stol med att jag inte fullt ut förstår mig på karismatiska rörelser. I viss mån skrämmer de mig. Jag ser en stor potential till att göra skada då man egentligen menar väl, helt enkelt för att viljan att göra gott kan göra en blind för konsekvenserna av ens handlingar. Och jag förstår inte hur en pastor kan ha en så central roll. Jag får det inte att gå ihop trots att jag vet om otaliga väckelser och också tror att Gud kan och har verkat genom människor. Det finns ju kloster till exempel. De har grundats av personer med en vilja att komma närmare Gud.

Det är klart att felet kan finnas hos mig.

Så jag dömer inte, det är inte min uppgift. Men jag kan inte ens med god vilja påstå att jag förstår.