Vinden rufsar i de klargröna lövverken. Hoppas vädret håller i sig, med tanke på alla dimissioner och bjudningar. I förra veckan sjöng vi Den blomstertid på Campus Allegro, med vita mössor, rosor, kramar och applåder. Och förstås, musik och konst. Glädje och värme fyllde Shaumansalen.
Det känns som det var i ett annat liv jag fick min vita mössa. Jag var så närsynt då. Jag hade sett något, men inte mycket, av hur stor och förunderlig världen och människan är. Men jag var nyfiken och envis, och så småningom gav jag mig iväg, med en adress till en studielägenhet och ett antagningsbrev till Åbo Akademi.
Om jag ändå hade vetat vad jag var på väg mot, när jag skrev studentexamen. Om jag ändå hade vetat hur studielivet skulle ge mig nycklar till alla möjliga dörrlås. Hur frigjord jag skulle känna mig, efter att ha blivit utbildad i kritiskt tänkande. Om jag ändå hade vetat att jag skulle få nya vänskaper och fördjupa de gamla. Då hade jag druckit champagne ur den vita mössan. (Jag hörde på radion att det är så mössorna blir sådär gulnade.)
Kanske det ofta är så med livet, att bilden klarnar först när en ser den på avstånd. Som med Van Gogh. Hans konstverk kan se kaotiska ut på nära håll. Ett rådd av färger, ditkluddade med stadig hand.
Som med Gud. Jag försöker få grepp om mönstren, formerna, motiven. Men ur mitt perspektiv ser det ofta mest ut som ett rådd, ett virrvarr av penseldrag.
Men på så här nära håll ser jag spåren i oljan efter penselns strån. Avtrycken avslöjar att en stadig hand håller penseln. Det finns kraft i varje rörelse. Varifrån, vart och varför klarnar kanske först när verket är klart och jag ser det på avstånd. Här och nu njuter jag av den skapande processen, där jag tar form.
Jag satt på läktaren och följde med dimissionen. Nedanför var salen fullsatt till sista stolen. Var och en med sin egen historia, sina egna med- och motgångar. Var och en människa ett mästerverk. Tänk det.
