Det börjar bli dags för Lekholmen igen. Sommaren är alltså här, åtminståne enligt kalendern. Själv hör jag till kategorin som tycker att Lekis är som bäst under sensommaren, men det är smaksak.
Ja just det, om du inte vet så är Lekholmen en holme utanför Helsingfors där de hålls skibaläger men man får nog annars också vara där. Ypperligt skärgårdsvarande nära staden och turbåten går några gånger om dagen.
Tänkte prova på något interaktivt, då det visst är mode nu. Skriv gärna ett minne från Lekis eller en känsla som Lekis väcker nedan. För att sänka tröskeln kan jag börja.
Det är svårt att göra skillnad på alla minnen, så lättare att tala om känslan. För mej betyder Lekis lugn, även om jag jobbat där i ganska många år. När man kommer ut till holmen verkar resten av världen försvinna och man lever bara där och då. Det är ganska skönt. Att det sedan brukar vara ganska trevligt där ( i glada vänners lag) är naturligtvis ett plus. Men främst lugnet.
Du kan kolla https://lekholmen.wordpress.com/ eller https://www.facebook.com/Lekholmen/ . Finns även på Instagram. Kanske även på någon mera obskryr social media.
Skriv gärna ett minne eller en känsla nedan.
Härligt initiativ att samla Lekholmsminnen! Kunde skriva hur många som helst, men när nu DU Markus frågar, så kommer jag ihåg en avslutningsmiddag från den sommaren när vi båda jobbade på holmen (typ 2000?). Alla andra hade åkt, men du, jag och Ulf Skogström var kvar för att städa/stänga holmen. Du kockade lunch åt oss av leftovers – korv och natruell yoghurt. Lekholmen är magisk när där är mycket folk, men det är också en speciell känsla att vara nästan ensam på holmen. Kom alla ut till Lekis i sommar!
Jag minns min första sommar på Lekis. Jag kom ut 20 juli 2010 och hade ingen aning om hur viktig den här platsen var för så många och hur viktig den skulle bli för mig. När jag fick presenterat holmen så missade jag av nån anledning var duscharna fanns och när det var aktuellt att fräscha upp sig så hade det gått så pass lång tid att det kändes pinsamt att fråga.
Så jag började varje dag med ett morgondopp i havet…
Från samma läger minns jag en sista natt på klipporna med några coola tonårstjejer som inte ville sova, istället pratade vi tro och liv och det känns fortfarande som en av mina bästa skribalektioner nånsin.
Nån gång i min barndom tog vi en söndag båten från stugan i Sibbo för att åka till Lekholmen. Det lät ju roligt! Verligheten med gudstjänst i kapellet och lunch i kostis var sen betydligt tråkigare… Som vuxen har jag många bättre minnen därifrån. Svårt att säga vad som är bäst. Gemenskapen med gamla och nya vänner, men också att ensam stå på klipporna en stilla kväll i solnedgången.