Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt,Andetag,Religionsundervinsing,Skola

Rätt till religionsundervisning

23 maj , 2016, 18.19 Rofa Blauberg

 

I det senaste numret av Kyrkpressen ingår en artikel om religionsundervisning. I den ställs den nuvarande religionsundervisningsmodellen i vilken man tar avstamp i den egna religionen, mot en modell som bygger på gemensam religionsundervisning för alla. Den senare modellen har förespråkats på många orter och även prövats på vissa håll i landet.

Jag har följt med diskussionen en längre tid och tycker den är intressant, inte minst för att det synes mig som om man i debatten skulle ställa två olika syner på jämlikhet och religionsfrihet mot varandra. I den ena varianten utgår man från att alla har rätt till undervisning i just den egna religionen, att religionsfrihet innebär frihet att bekänna sig till och utöva en viss religion, den egna och frihet att också i skolan betrakta världen utgående från den egna religionen.

I den andra varianten av religionsfrihet fokuserar man friheten att vara nyfiken, att ta reda på utan att ta avstamp i någon specifik religion, utan att placera en viss världsåskådning i centrum. Typiskt för det senare alternativet är att de egna trossamfunden förväntas bära ett större ansvar för undervisningen i och om den egna religionen.

Det som är intressant är att båda varianterna vill trygga individens rätt att tro på det hen själv vill, det är bara vägarna som är olika. Medan den ena formen av undervisning utgår från att kunskaper om den egna religionen är en förutsättning för lyckad religionsundervisning, verkar den andra vilja ta avstamp i religionen som fenomen och sedan bygga vidare från det.

Det här är nu egentligen en halvfärdig tanke och det är fullt möjligt att jag har förstått precis allting fel, så komplettera gärna och sätt mig på plats om du tycker att det behövs.

Läs också

2 kommentarer

  1. Alva Grönqvist skriver:

    I dagens läge tycker jag att religionen är en privat sak och därför hör till de egna samfunden. Största delen av finländarna är så pass sekulariserade att de inte är särskilt intresserade av att utbilda sina barn i kristendomen (tarditionellt vår religion ). Varför skall skolan då göra det?

    Kanske blir intresset för kristendomen större om föräldrarna vet att det inte kommer via skolan…

    Med avstamp i den egna religionen beaktas troligen bara världsreligionerna. Många finländare som inte hör till någon församling har någon slags New Age-syn på religion. Det blir allt vanligare men tas nog inte upp alls i skolan. Skulle det behövas?

    • Rofa Blauberg skriver:

      Jag tänker i samma banor som du, egentligen. Jag har redan länge tyckt att religionsundervisningen borde ta avstamp i och fokusera religion som fenomen. Fokus kunde ligga på frågor som ”vad är religion” , ”varför har vi religion”, hur har religion påverkat vårt sätt att leva”, o.s.v.

      Så tänker jag att ungdomarna via den formen av religionsundervisning kunde bekanta sig med olika världsreligioner och religiösa strömningar (varför inte new age?) och lära sig att förstå dem som globala och lokala fenomen (här finns en koppling till geografi och samhällslära helt i linje med den nya läroplanen). Undervisningen i den egna religionen och allt vad den innebär kunde sedan de olika religiösa samfunden stå för (och det är säkert något som kunde göras på många olika sätt).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *