Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Vi ses kanske i höst

17 maj , 2016, 23.28 Lina Frisk

 

Korridorerna i universitetet börjar bli allt ödsligare och deadlinen allt färre. Fler och fler lämnar staden och plötsligt sitter jag ensam där med mina sista uppsatser. Ännu ett studieår är avklarat och alla splittras.

Varje vår känns det lika konstigt att lämna den vardag vi vant oss vid här tillsammans i studiestaden. Nu träffas vi inte längre spontant i kårcaféerna eller bor några hundra meter ifrån varandra. Det som kändes som en evighet i september är nu igen förbi. Vi är splittrade runtom i landet utan att vi riktigt lade märkte till det. Jag slås varje år av samma tanke, vi behöver ett officiellt avslut. Vi behöver få krama varandra hejdå på skolgården och önska varandra glad sommar. Den tolvåriga vanan om en skolavslutning sitter ännu kvar i ryggmärgen och känner en stor saknad. Speciellt eftersom så många inte kommer att vara kvar i samma stad på hösten. Inte jag heller.

Hur mycket vi än planerar och säger att vi kommer träffas under sommaren, så är det sist och slutligen svårt att förverkliga eftersom vi alla bor så många hundrat kilometer ifrån varandra. Vi lever olika liv under studieåret och sommaren. Vi råkar inte ses i närbutiken eller i parken. Vi är så långt borta trots att vi varit så nära hela studieåret. Och det värsta är att vi kanske inte ses nästa höst.

Samtidigt så har det sin charm att ”komma hem” till sommaren. Att bo i gamla flickrummet och inte oroa sig över att kylskåpet är tomt. Att råka se människor i butiken som inte längre hör tills ens vardag, men som någon gång tidigare gjort det. Att se ut över de bekanta åkrarna och inte bry sig om tystnadsregler i höghus. Enligt all lagstiftning är jag en vuxen person med fullständig rättshandlingsförmåga, men ännu är jag  inte redo att släppa taget om mitt barndomshem för gott.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *