Jag brukar ibland promenera genom ett övergivet villaområde när jag är ute med hunden, vandra bland förfallna hus och fundera på de tider och de liv som varit. Det är en märklig känsla att befinna sig på ett ställe där allt mänskligt liv gradvis har upphört.
Först har de som en gång byggde villorna lämnat området, ersatts av nya ägare och nya invånare vilka i sin tur har dragit vidare. Lämnat stället att ensam möta sitt öde.
Grafittin på väggarna i de förfallna husen, alla improviserade terasser och tak över huvudet, förpackningar med omöjligt nya bästföredatum skvallrar om vilka som senast bebott villorna.
Idag är området öde, så när som på några människor som precis som jag, tar sig dit för att njuta av naturen och vandra bland de förfallna husen. Bland tid som står stilla, som förgör och bereder rum för nytt liv. Liv som spirar i naturen, i varje ny planta som sakta men säkert återerövrar det område som en gång tillhörde den.
Det är fascinerande, tycker inte du?
