Jag är lite neurotisk* ibland – här nickar några av er som känt mig längst igenkännande, en del kanske tänker ”aj lite?”. Och visst det är jag.
Omstart. Jag är lite neurotisk på det sättet att jag ofta då jag om morgnarna åker iväg hemifrån måste försäkra mig om att vissa elkontakter – exempelvis laddare av olika slag – är utdragna, att spisen är avknäppt och att kaffekokaren inte är på. Ju stressigare det är, desto värre och är en morgon riktigt kaotisk kan jag stå framför spisen och räkna ”noll, noll, noll, noll…” ganska länge för att försäkra mig om att allt är avknäppt och göra både en och annan extrarunda in i lägenheten för att försäkra mig om att allt är som det ska.
Nå väl, inget av det här blev egentligen bättre av att vi skaffade hund. Snarare tvärtom. Hon är ett enormt ansvar och jag vill inte att något ont ska hända henne.
Således: ”noll, noll, noll, noll…”. Nästan. Varje. Dag.
Jag vet att det här beteendet inte är helt okej och bearbetar det hela tiden, jag vill inte att det ska påverka mitt liv. Jag har funderat på och skrattat åt det ganska mycket och betraktar det idag med en viss distans.
Hur som helst. För att hjälpa mig själv vara lugn har jag dels aktivt försökt att inte ha så bråttom om morgnarna och dels har jag börjat be en liten bön, nästan alltid då jag åker till jobbet.
”Herre, ta hand om vårt hem och vår hund” brukar jag be. Och det funkar. Helt ofattbart bra.
Och då jag tänker vidare på detta slår det mig att det där med bönen, för en som inte ber, kanske verkar mer konstigt än beteendet som gett upphov till den. Att inget i det här inlägget kanske är helt normalt.
Eller, vad tycker du?
Känner du igen dig eller tycker du allt låter helt förryckt?
Ps. Av någon anledning känner jag ett starkt behov att påpeka att jag inte är sjuk i huvet, kanske för att folk inte pratar om sådant här särskilt ofta. Men det måste vara ganska vanligt, tänker jag.
* Jag avser med neuros här den formen av inlärda beteenden som Ivan Pavlov talade om, kan hända skulle tvångsbeteende vara en lämpligare term.
